Cyberpunk och Implantat

12.06.2018 kl. 15:25

I förra helgen åkte jag på årets tredje utomlandslajv, denna gången inte längre bort än Norberg i Sverige. Fight like a girl. Jag skriver eventuellt något om det senare, men det jag egentligen tänkte skriva om idag är att jag lät sätta in hormonspiral imorse, och lite erfarenheter kring det. Sådär, åsnebrygga mellan Cyberlajv och implantat... :3

 

Jag bor i Helsingfors, och åtminstone här får man sitt första långvariga preventivmedel gratis, så jag kan inte säga något om priset på den spiral jag använder (Mirena), men enligt internet ligger priset på knappt under hundralappen om man får vanlig FPA-ersättning (dvs. om man redan kommit upp i sitt eget självriskbelopp, vilket jag vanligtvis gör under de första månaderna av året).


(Foto: Lily.fi, "Ilman sinua olen Lyijyä")

Jag bokade en tid via den kommunala hälsovården och fick en tid inom en månad ungefär. Det kan löna sig att komma ihåg att spiral sätts in under blödning, så även om köerna skulle vara korta kan man få vänta en stund. Jag fick tid till Fiskehamnens hälsovårdsstation (tydligen där som de sköter sånt i Helsingfors), och fick instruktionerna att ta värkmedicin på förhand.

Så, imorse var det dags. Jag tog 2 x 400 mg paracetamol och var på plats nästan 25 minuter för tidigt. Min tid hölls, och jag fick komma in och prata med läkaren, som vänligt förklarade hur det skulle gå till. Jag fick ett trevlig intryck av att hon inte förminskade faktumet att det kommer göra ont, utan sade som det var, och att hon bekräftade att alla är nervösa :) Hon berättade också att det i huvudsak är två korta perioder som det gör ont.

Jag fick klä av mig och klättra upp i gynstolen, varefter en sköterska kom in för att assistera (exakt för vad vet jag inte). Det gjordes ultraljudsundersökning, vilket för min del kändes en aning, och det förklarades med att jag tydligen har en knepigt vinklad livmoder :P Så att sånt. Sedan gjorde läkaren något som tydligen kunde ha gjort ont, men jag vet inte alls vad det var, och jag kände absolut ingenting. Något i stil med att de fäste något instrument mot livmodertappen.

Själva proceduren tog sedan kanske max fem minuter. Det första som gjorde ont var när livmodern skulle mätas. Först kändes det som en märklig kittling och sedan som världens mensvärk. Jag tror jag skrek rakt ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det på ett ärligt och ändå inte skrämmande sätt. Det var inte alls en sådan smärta som jag förberett mig på, det kändes verkligen som riktigt djup mensvärk, så om man upplevt sådant tidigare klarar man lätt av det här. Men det gjorde alltså verkligt ont.

Det höll i sig i max tio sekunder, sedan tog de ut mätaren, lät mig återhämta mig lite, och lade sedan in själva spiralen (läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde, så jag hann förbereda mig). Det var samma typ av smärta, fast kanske snäppet värre. Här vet jag att jag ropade, för att det gjorde så satans ont. Jag hann ångra hela proceduren under några sekunder, stöna ut ett högljutt "onks kohta ohi!?", och sedan var det färdigt. Den delen tog kanske 20 sekunder.

Sedan var det bara kvar att klippa av de två trådarna som spiralen tas ut med, men de sade att jag var så blek att de tar ut allting emellan (siis alla spekulum och redskap de använde) för en stund så jag får andas. Det uppskattades. Jag grät lite och hyperventilerade (Obs obs, jag har rätt låg smärttröskel), så jag fick ligga och vila kanske en minut tills smärtan var nere på ganska normal mensvärk, så klippte de av trådarna (det här kändes alltså inte), och sedan fick jag ligga ner och vila, för jag var ganska yr och mådde lite illa (vilket är vanligt).

Efter det gick det i princip bara uppåt, även om jag var ganska skakis ännu 10 minuter. Då jag vågade sitta upp fick jag klä på mig, och sedan erbjöds jag att få ligga ner i ett tomt rum i närheten, så det gjorde jag. I det här skedet var det främst yrseln som störde, smärtan var på grov menssmärte-nivå (sådan som jag sällan har). Efter en stund kom läkaren in och gav mig lite ytterligare instruktioner, och så småningom försvann smärtan nästan helt och hållet. Det är säkert väldigt individuellt, men inom 15 minuter efter den värsta delen var över, var jag i såpass bra skick att jag kunde traska ut därifrån, lite vinglig i benen, men utan desto större men.

Resten av dagen hade jag bestämt mig för att vila, men riktigt ärligt var det lite onödigt - jag har mått fint. Lite sådär molande värk i nedre delen av magen, men absolut inget värre. Det känns som om min upplevelse var både värre och bättre än de flesta andras. Men det är säkert jätteindividuellt. Och de kommande tre månaderna får visa om jag över huvudtaget blöder, hurdana menssmärtor jag kommer ha (om alls), och hur humöret påverkas. Jag tänkte att jag skriver mer om det i det skedet :) Fråga gärna om ni undrar nåt!

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

 

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"
 


Linn Alice: Översättare, körsångare, rollspelare, eko-hippie, nyhedning, diktare, amatörvegekock, mellanbarn, feminist, frilansare, miljöingenjör, språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

Med rötterna i Vörå, katterna i Vasa och hjärtat (och för stunden även resten av kroppen) i Helsingfors.

Mina så kallade ordbävningar handlar om allt som rör sig i mitt huvud, det är rätt mycket tankar om språk, kärlek i alla dess former, ångest, musik och poesi.

Follow