Ett o-liv senare

Publicerad 20.04.2017 kl. 21:45

Det är så märkligt att jag inte skrivit något. Ett halvt o-liv senare, en annan värld, och ingen märker något, förutom dem jag bjudit in. Ni vet den där känslan då något stort och hemskt har skett, såsom att ett långt och kärt förhållande tagit slut, eller en nära person dött, och världen har mage att fortsätta som om ingenting hade skett? Just den känslan har jag - förutom att det inte var någon som dog.

Jag... har för en gångs skull inga ord alls att ge. Sanningen är för skarp och för bjärt, och gör sig inte bra i en avslappnad blogg som denna. Samtidigt vägrar jag låtsas som om ingenting hänt, för det har flera vänner sagt att inte skulle vara bra. Mitt liv har inte ändrats avsevärt sedan sist jag skrev - jag arbetar och studerar, och älskar och älskas. Några nyheter är att jag fått mina nya glasögon, att jag skrivit under ett kontrakt som gäller översättning av fantasy till svenska, och att jag har en ny medicin (som jag för all del inte testat än).

Men ändå är allt annorlunda. Jag har blivit rädd för mig själv, för det Jag som den här sjukdomen gjort mig till. En trasig hög av människodelar, ihoptejpad med sårtejp och skratt (för om man skrattar är man inte ledsen). När gick det så här långt? Skam, vanmakt, ånger, besvikelse. Till och med när o-livet tar mig till dessa hittills obekanta djup, verkar folk inte riktigt vilja förstå, och jag vet inte längre om jag orkar fortsätta förklara. "Du borde veta bättre". "Det där var ett förfärligt sätt att be om kärlek på". "Du gör inte det där igen". Hur... Näh. Jag iss int mera.

Det finns så mycket vackert och fint här i livet. Men det finns så mycket hemskt och tungt som får mig att glömma att något av det vackra någonsin fanns. 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

 

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"
 


Linn Alice: Översättare, körsångare, rollspelare, eko-hippie, nyhedning, diktare, amatörvegekock, mellanbarn, feminist, frilansare, miljöingenjör, språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

Med rötterna i Vörå, katterna i Vasa och hjärtat (och för stunden även resten av kroppen) i Helsingfors.

Mina så kallade ordbävningar handlar om allt som rör sig i mitt huvud, det är rätt mycket tankar om språk, kärlek i alla dess former, ångest, musik och poesi.

Follow