Pionjärkompaniet - väckning

Idag har jag tänkt mycket, på sommaren 2015, och min korta tid på Nylands brigad.

På hur blåa ben jag hade efter den första veckans tetsning. På hur ringklockan i pionkens korridor lät vid morgonväckningen, och hur jag och V en gång trillade rakt på varandra då vi hoppade ur sängarna på samma sida för att inta givakt.

På hur ledsen jag var då jag insåg att det inte alls var vad jag ville göra med mitt liv, på hur jag idag glömt de flesta namnen på de övriga beväringarna i min stuga, och på hur skönt det ändå var att sitta på tåget därifrån.

Jag har kännt mig märkligt påverkad av dagens olycka, och jag vet inte riktigt varför. Inte ens då Yle ringde och ville ha en åsikt om masinas säkerhet, och då jag sa att jag inte ville ha en åsikt, jag var bara där en dryg månad. Men jag har suttit i dedär bilarna, drygt två år sedan. Och då jag skitit i att spänna på mig bältet, för att det var halvt omöjligt med fältutrustning på, har jag tänkt "Äh, som om något skulle hända, de här bilarna är så säkra, ingen kollar ju"...

Jag tror ärligt talat inte säkerhetsbälte skulle spelat någon roll alls. Men tanken har etsat in mig i min hjärna
- Det kunde lika gärna ha varit jag, då, där.

Jag tänder ett extra ljus ikväll. Svenskfinland är med er.
H.H.
O.J.
K.L.

 

Publicerad 26.10.2017 kl. 21:15

Flow

Jag har sagt upp mitt hyreskontrakt, och börjat sälja mina möbler. Korjaan - min möbel, eftersom jag nog kommer ta med mig allt utom köksbordet, och soffan, men den tänker jag inte ta några pengar för.

Jag har sakta börjat släppa taget. Om staden. Om universitetet. Om kören. Om lägenheten. Om Österbotten. Det känns på många vis hemskt, för den här gången känns det så... Slutgiltigt. Jag har inte planer på att komma tillbaka den här gången, och det är skrämmande, då jag ser bortom all min längtan till hufvudstaden.

Jag tror jag sugit ut all Linn-mana ur den här staden, för allt det som finns kvar och som skulle kunna få mig att stanna, är mänskor. Och de är inte del av staden. De finns kvar.

Jag minns då min älva flyttade. Jag tänkte, hur ska jag klara mig nu? Men jag klarade ju mig, även om det tog år, och vi båda två är annorlunda nu. Ibland saknar jag oss, den Linn jag var då.

Publicerad 25.10.2017 kl. 23:44

De försvunna skriverierna, dag 32

 

- Vad får det lov att vara? säger flickan bakom disken med ett leende medan jag iakttar henne.

Jag funderar. Jag har åtminstone slut på tålamod, och ork. Hoppet börjar sina det med, men jag använder så lite av det numera att jag torde klara mig. Sömn behöver jag mer av, jo. Och motivation. Och sluten vård skulle vara fint, men det lär man inte hitta någonstans längre. Slut överallt. För att inte tala om-

Jag sväljer, ler tillbaka och svarar.
- Citalopram och Atarax, tack.

Publicerad 25.10.2017 kl. 21:27

Och världen fortsätter välta mig

Jag har hittat lägenhet i Helsingfors. En trea att dela med en lajvbekant som jag redan känner lite, där ett sovrum blir mitt, där katterna får ströva fritt, och där det är mindre än en kilometer till Villes famn. Tänk det, alltså. Från 414 kilometer till <1. Hyran är knappt 50 € mer än där jag bor nu, och köket samt balkongen är enorma. Jag tror det kan bli bra. Jag håller mina tummar att det blir bra, tills de blir blåa riktigt.

 

Freakshow-lajvet. Århusresan. Körresan till Kroatien. Det har hänt sååå mycket den senaste tiden att jag inte alls hunnit rota mig i Vasa mellan resorna. Och det ledde till en massa förkylning och ångest före Vintervind, och därför har jag varit hemma den här helgen, mot förmodan. Skämts lite, men ändå varit ytterst nöjd med beslutet. Jag har sovit typ halva dygnet, och organiserat upp mitt liv resten av dygnet. Klappat katter. Skickat mail. Gått igenom bokstavligen hela lägenheten och slängt ut allt jag inte vill börja hantera i den kommande flytten.

Aj jo, jag har ju startat egen firma också. Ännu en orsak till att börja bli mer internetanonym. Kanske det är bra att jag sällan tar mig tid att blogga längre.Fast å andra sidor är det ju en såndär självutvecklingsgrej som jag enligt min kbt-terapi gärna skulle få ägna mig åt. Kanske sen efter flytten. Fast jag bloggar ju för all del nu, också? Kanske den här skiten faktiskt funkar.

Publicerad 14.10.2017 kl. 23:29

Sorgearbete

Då du förlorar något

du aldrig hade

känns det dumt att gråta.

 

Du sitter, stirrar,

försöker känna efter i hålet du karvat i bröstkorgen,

och intalar dig själv att det inte finns någon orsak att sörja.

Viskar tomma ord, målar över drömmar, skapar distraktioner.

 

Det är ingenting.

Det var ingenting.

Jag var ingenting.

Publicerad 01.08.2017 kl. 14:55

My house (in the middle of the street)

För snart en vecka sedan hade jag den kanske mest finlandssvenska upplevelsen någonsin - jag satt med syster, mor, systers pojkvän, pojkvännens syster och hennes pojkvän på ett mycket finlandssvenskt café i Vasa och åt mat. Personalen var svenskspråkig, jag tror inte jag hörde ett ord finska där inne, och vi fick rabatt på vår mat (som mamma betalade för min del...), eftersom det är ett familjeföretag som ägs av systers pojkväns familj. Och där satt vi och diskuterade: pengar, lägenhetsköp, resor och vin. Sedan gick vi på teater...

Jag brukar inte känna mig särdeles finlandssvensk sådär rent kulturell, men kanske den där lite obehagliga känslan jag fick beror på att jag umgås med så mycket purfinnar numera? I dunno. Hur som helst - jag insåg mitt i allt att jag är det enda av fem syskon som inte äger platsen jag bor på, och som inte är klar med sina studier. Det visade sig sedan vara osant, Lucas äger inte sin lägenhet och Hanne har lika mycket studier kvar som jag (plus att jag i princip redan har kandidat- och ingenjörspapper), men det fick mig att känna mig lite misslyckad.

För att motverka detta har jag försökt piffa upp min trista, vitväggade lägenhet lite. Hittills har jag inte riktigt velat lägga pengar på den, eftersom jag bara tänkt bo här ett år, tills jag är klar med studierna. Nu har jag dock insett att jag mår bättre då jag har en ren och Snygg omgivning, och då jag nu ändå råkar ha pengar för stunden - varför inte.

Mattan hittade jag redan för någon vecka sedan. Jag velar med var den riktigt passar bäst egentligen, eftersom mönstret var så mycket starkare än jag hade förutsett :) Katterna har bara spytt på den en gång hittills... suck.

 

Den här snygga vaxduken hittade jag i Vallilas shop-in-shop i Minimanis byggnad, och jag är grymt nöjd med hur jag gissade storleken på mitt bord ganska på en höft...

Det här är typ den enda riktigt snygga delen av min lägenhet just nu - den övre delen av kökshyllan. Bara för att fittas med normerna skulle jag vilja ha en "HER"-kopp också, men jag är inte så överförtjust i Netflix serie till att börja med, så. Kanske inte.

Jag skulle supergärna visa hur snyggt det blev i köket med ombytta gardiner och en ny sidogardin + nya filtar på soffan, MEN: Kvällsljuset säger Nej, och VET NI hur svårt det är att drapera en filt sådär avslappnat snyggt på en ful soffa?! Jag gav upp och googlade "How to couch and blanket" och höll på att bli knäpp när jag insåg att jag inte var den enda. Tydligen heter det "Throw blanket" också. Hej, jag heter Linn och är knappt 30 år gammal och har min första inredningskris?

Imorgon köper jag soffkuddar.

Publicerad 18.07.2017 kl. 22:43

At the beginning, with you

Under 2017 har jag skrivit 13 inlägg, varav 4 är skrivna efter min födelsedag i april. Födelsedagen i sig har mindre betydelse, jag bara säger att jag skrivit oerhört lite i år, och ännu mindre de senaste månaderna.

Jag konstaterade åt Sandra här för någon vecka sedan, att mitt sätt att blogga är omodernt - man ska skriva om något nytt, det ska vara mycket foton, och så ska man hålla sig inom ett tema (helst ska man vara arg på något också). Jag däremot, skriver om hur jag mår, vad jag gjort, vad jag borde göra, och vad jag tänker göra. Som en dagbok på internet, inte alls riktad åt någon annan. Klart ingen läser, eller är intresserad!

Därför tänkte jag starta om lite, och det gör jag med en bildbomb och en nypresentation av mig själv som förhoppningsvis är intressant för både obekanta och bekanta vänner!

Senast jag var nere i Helsingfors (vilket är kanske en gång/månad) var det Pride! Det firade jag i fina vänners sällskap med parad, keikka, protester, standup och sent dansande. Huippu.

 

Min midsommar firades traditionellt vid Mådäsöur, i år med en dans runt elden i hednisk stil, med trumma och danskjol och allt. Vinterklodden for, och jag lärde känna nya, fina mänskor!

 

Jag tycker om god vegetarisk mat, såsom getostsallad, avocadopasta, varma smörgåsar och... det mesta med ost på. Samtidigt försöker jag återgå till mera veganska matvanor. Här ovan ett foto från min och fina Annus lunch i torsdags vid Saluhallen.

 

 

Fotot ovan är taget från en bordsrollspelssession hemma hos bekanta. De flesta typer av lajv, bordsrollspel och andra spel är starkt omtyckta hemma hos mig ^^ Likaså bra ekologiska viner och alla möjliga ölsorter mellan himmel och jord.

 

Jag kämpar mot lite allt möjligt för stunden - jag har en gammal ätstörningsdiagnos som inte är särdeles relevant för stunden, en depressionsdiagnos som jag är väldigt glad över att jag börjat trassla mig loss ur (Peppar, peppar!), och just nu är jag nu mest bara trött :P Men vi kämpar vidare, från golvet uppåt.

 

Den här finheten hade jag tänkt tillbringa resten av mitt liv med, om livet så vill. Han är också orsaken (eller en av dem) till att jag längtar till Hufvudstaden mest hela tiden. Den bästa axeln och det bästa örat! Och mycket mer ^^

Så, kanske det räcker som nypresentation? Så fortsätter vi med ett vettigt tema nästa gång.

//Linn

Publicerad 16.07.2017 kl. 19:42

Som en gräsänklingsblues, men inte

Ibland kan man också börja sin vecka med att vakna av att fitbiten väcker en 04.10, för att hjärtat ska ta det okristligt tidiga morgontåget hem, och man vill vara med och erbjuda frukost (för att han inte ville åka hem, utan stannade en natt till). Sedan bestämmer man sig för att inte gå och lägga sig, för att man ändå vaknat till såpass mycket att man känner sig redo att börja arbetsdagen där en 04.45. Och 20 minuter senare dyker hjärtat upp igen, för att ALLA effing morgontåg från Vasa är fullbokade. Då kokar man kaffe, läser Vasabladet på arbetsdatorn, skickar hjärtat tillbaka i säng, drar på sig hans collagetröja och börjar översätta, medan en tidig sommarstorm susar utanför, och fönsterrutorna skallrar.
Publicerad 29.05.2017 kl. 07:10

Bokstavligen sekaisin

Jag har hemskt svårt att förstå mig på min kropp och mitt sinne just nu. Om jag tidigare talat om bergochdalbanor så är det ingenting i jämförelse.

Två dagar den här veckan har jag inte lyckats översätta ett ord, och där emellan har jag arbetat dubbelt utan att känna av det. Idag kom jag mig upp före halv åtta och har arbetat effektivt och tagit promenadpauser - Igår mådde jag så fruktansvärt dåligt psykiskt, att jag ringde psykjouren för första gången (och för andra och tredje gången, för den första gången fick jag sådan panik att jag slängde på luren efter att ha sagt mitt namn). Sedan sov jag en fyra timmars eftermiddagslur.

Jag blir galen. Eller ja, det är väl det jag är, rent diagnosiskt.

Att komma upp om morgnarna är svårast, för om jag misslyckas med det, ens med en halvtimme eller så, så funkar jag inte för resten av dagen. Idag gick det bra, eventuellt tack vare den där sjukligt långa tuppluren som blivit mer av en vana än ett undantag (vilket bestyrks av den sömn- och humörsdagbok som min psykiater bad mig föra över sommaren). Jag försöker. Förstå att jag försöker.

I övrigt avslutade jag min korttidsterapi i tisdags, och det var skitjobbigt. Inte att avsluta den, utan själva besöket. Jag vill ännu inte riktigt tro på vad som hände för en dryg månad sedan, vad som hade kunnat hända. Jag har inga problem med att tala om det, verkar det som, men att tänka på det är värre. Jag låter det hellre ligga där, och vara otänkt. För övrigt fick jag en ny vårdkontakt till affektpolikliniken idag, och jag har redan träffat en potentiell terapeut i Helsingfors, så framåt går det, även om den för stunden kanske också går lika mycket bakåt...

Om inte ens kommer hjärtat äntligen på besök <3 Då ska vi göra ingenting tillsammans, och fånga pokemon, och gå på körkonsert, och äta jordgubbar. Ikväll ska jag på spännande lajvmöte (Ouh, the flattery!) och på mindre spännande födiskalas, och imorgon ska vi hygge os hemma hos Kim, kanske en sista gång?

[insert avslutning]

Publicerad 19.05.2017 kl. 16:03

Hemmet och hjärtat

Jag hade en del planer på att försöka bosätta mig semipermanent i Helsingfors över sommaren, men efter en hel del velande kommunikation med potentiella underhyresgäster och en nästan lovande visning, så verkar det inte bli så. Och jag börjar så småningom vara tillfreds med tanken på att tillbringa min sommar i Vasa. Kanske min sista sommar som bosatt i Vasa, vem vet?

Jag tillbringade den senare halvan av förra veckan i staden, och påmindes än en gång om hur enkelt det kan vara att må bra där. Jag sover bättre, jag orkar mera, jag är lyckligare. Och det gör att jag känner mig lite skyldig, för Vasa är fint på så många sätt, och jag har ju så många fantastiska människor här som jag inte skulle vilja lägga ett långt avstånd till. Men samtidigt är det ett faktum numera, att mitt hjärta bosatt sig i hufvudstaden. Då talar jag inte ens bara om min underbara, vackra Ville (även om han fortstås är en stor del av det), utan... allting. Gatorna, atmosfären, anonymiteten, otvungenheten. Lugnet. Hur uppskattar och älskad jag känner mig där.

I lördags besökte jag bland annat Ollis bokutgivningsevenemang, och jag kände mig så vacker och så älskad av så många. Under helgen hann jag också gå närmare 20 kilometer, äta sommarens (...) första glass, dricka öl, vin och skumpa, kyssa en kolibri, bada bastu och en massa annat jättefint. Det var nog den bästa helgen jag haft på länge.

Kanske är det nu bara så, att jag har för mycket förflutet i Vasa, och att det tynger ner mig. Jag har bott i den här staden i 10 år i sommar, det kanske är för länge. Så mycket gammal ångest, så många vänner jag inte egentligen umgås med fastän jag gärna skulle vilja, så många som jag inte egentligen är bekväm med att de känner igen mig, så många platser som är alldeles genommögliga av depression. Kanske det är därför det är så mycket enklare att andas i Hesa. Kanske det.

Kanske.

Publicerad 09.05.2017 kl. 22:50

Ett o-liv senare

Det är så märkligt att jag inte skrivit något. Ett halvt o-liv senare, en annan värld, och ingen märker något, förutom dem jag bjudit in. Ni vet den där känslan då något stort och hemskt har skett, såsom att ett långt och kärt förhållande tagit slut, eller en nära person dött, och världen har mage att fortsätta som om ingenting hade skett? Just den känslan har jag - förutom att det inte var någon som dog.

Jag... har för en gångs skull inga ord alls att ge. Sanningen är för skarp och för bjärt, och gör sig inte bra i en avslappnad blogg som denna. Samtidigt vägrar jag låtsas som om ingenting hänt, för det har flera vänner sagt att inte skulle vara bra. Mitt liv har inte ändrats avsevärt sedan sist jag skrev - jag arbetar och studerar, och älskar och älskas. Några nyheter är att jag fått mina nya glasögon, att jag skrivit under ett kontrakt som gäller översättning av fantasy till svenska, och att jag har en ny medicin (som jag för all del inte testat än).

Men ändå är allt annorlunda. Jag har blivit rädd för mig själv, för det Jag som den här sjukdomen gjort mig till. En trasig hög av människodelar, ihoptejpad med sårtejp och skratt (för om man skrattar är man inte ledsen). När gick det så här långt? Skam, vanmakt, ånger, besvikelse. Till och med när o-livet tar mig till dessa hittills obekanta djup, verkar folk inte riktigt vilja förstå, och jag vet inte längre om jag orkar fortsätta förklara. "Du borde veta bättre". "Det där var ett förfärligt sätt att be om kärlek på". "Du gör inte det där igen". Hur... Näh. Jag iss int mera.

Det finns så mycket vackert och fint här i livet. Men det finns så mycket hemskt och tungt som får mig att glömma att något av det vackra någonsin fanns. 

Publicerad 20.04.2017 kl. 21:45

Trial and (t)error

Försökte nyss kolla min Facebookvägg för att se vad jag riktigt sysslat med den gångna veckan, men kom fram till att jag inte delat så mycket av substans, så det är upp till det egna minnet att prestera här... Nå, jag känner att jag kanske inte har åstadkommit särdeles mycket. Jag har jobbat, eller åtminstone försökt. Jag har varit på en körövning, efter mycket velande fram och tillbaka. Nog är det förbannat svårt att bara ta sig dit, även om jag nog aldrig ångrat mig då jag en gång varit där! Sen har jag också sett Skönheten och Odjuret på bio, och varit på mitt andra psykologbesök.

Det där sistnämnda var riktigt trevligt. Jag hade en lite iffy känsla kring min psykolog sist (vilket är mer än en månad sedan), men det visade sig vara obefogad oro åtminstone för min del. Vi talade om en hel del olika ömma punkter, och fick kanske till och med tag på en ordentlig rot att bearbeta under kommande besök. Nå, allt som allt har jag bara tre besök kvar hos henne, men enligt min psykiatriker (som också ringde mig i går för att kolla hur jag mådde) har jag en god chans att börja få gå i långtida, FPA-stödd terapi, vilket jag tror skulle kunna vara superbra, efter snart 10 år av hoppande fram och tillbaka med ett fåtal besök vartannat år...

Fick också hem mina provbågar idag, fyra par. Gillar egentligen alla, men ska pröva några till innan jag bestämmer mig. Mamma påpekade redan hur lik henne jag är i den blå bilden, och jag kan inte annat än hålla med.

I övrigt försöker jag så småningom staka upp lite bättre rutiner i min vardag. Jag är hela tiden så otroligt trött, kan sova 12 timmar och sedan ändå sova 3 timmars tupplur, så jag tänker mig att jag måste försöka aktivt hjälpa mig själv. Så, bättre morgonrutiner (30 minuter yoga i morse), bättre kvällsrutiner, och mera aktiva dagar där emellan. Aldrig sitta mer än en timme i sträck, mera frisk lust, mera vätskor och sånt där, ni vet. Bättre förutsättningar. Idag har jag bara haft en pytteliten ångeststund. Nästan så det inte räknas..!

Publicerad 24.03.2017 kl. 18:00

Gone the distance

Undertecknad sitter som bäst på intercitytåget norrut från Helsingfors, för första gången på restaurangvagnens andra våning, men knappast den sista. Helt fenomenala platser ju, med massor av utrymme, eluttag och sköna stolar. Jag hade trott att det här är nån form av förstaklassbiljetter, men de gick att boka med helt vanliga seriebiljetter. Det här gör vi om, flickor och pojkar (och partifriikar)!

Jag och Ville tillbringade alltså torsdag-söndag i London, och före det hann jag både besöka Kouvola i dagarna två och träffa vänner i hufvudstaden i början av veckan. De senaste 10 dagarna har varit en mycket behövlig paus från Vasavardagen. Kouvolavistelsen var ett lugn jag behövde - pokemon go och långa morgnar med tupplurer i vänners sällskap. Förra helgen tillbringade jag sedan på en födelsedagsfest och i en välkommen sömnbrist på grund av redan nämnda fest. Början av veckan gick sedan åt att jobba från caféer och bibliotek, träffa vänner, dricka kaffe och försöka hantera tillfällighetsångest.

Men alltså jo, London! Vi gick (50 km på fyra dagar, tack för det, Pokemon Go!), såg en del turistattraktioner på håll, såg STOMP (!), gick på två muséer, shoppade och åt. Och gnällde över mängden folk och BARN. Vi åt fish and chips, scones och english breakfast, och jag hittade bland annat världens snyggaste kappa från Camden market. Och över 25 totodile i hyde park :D

Men alltså jo (igen), sitter alltså på väg norrut tillbaka till Vasa nu då. Det bra med sådana här resor är ju att det är roligt då de börjar men också ganska roligt då de tar slut. Egen tid och slöa kvällar och mmmmm vad jag ser fram emot att gosa med katterna.

Det jag egentligen hade tänkt skriva om var ju dock hur jag gillar att jag hittat min rytm i Helsingfors, även om jag inte längre befinner mig lika stadigt där just nu som för ett halvår sedan. Tåget till centrum går alltid nånting nån-ti-sju, behöver jag komma in och Ville inte är hemma kan jag be Tanja eller Kata öppna dörren åt mig, lämna inte dörren öppen till rummet för Marras får inte vara ensam i sängen, har jag extra tid kan jag gå till Lotta och gnälla och äta muffins, kom ihåg att torka gluten av köksbordet, och förvänta dig inte kärlek före klockan 9 på morgonen om det är en vardag. All denna oregelbundna rutin saknar jag fortfarande i det nya Vasalivet.

En sådan rutin ska jag banne mig försöka bygga upp under våren, för det vore trevligt att känna sig lite mer hemma i sin hemstad också.

Publicerad 20.03.2017 kl. 08:18

Post Norway

För första gången sedan den här bloggen startades (2010) har jag inte så mycket positivt att säga om årets Knutepunkt. Jag såg en par föreläsningar, men de var ytterst få. Jag sov mycket, och drack mer. Jag grät, massor. Åt god hotellmat och dansade. Men det var nog inte en bra idé att åka. Visst träffade jag ju braiga mänskor, och gamla vänner, men jag kunde inte njuta av det. 

Så mycket mer än så har jag inte att säga idag.

Publicerad 01.03.2017 kl. 21:44

Förlåt mig, då jag inte orkar

Jag har vid flera tillfällen den senaste veckan funnit mig i olika situationer där jag viljat, men inte orkat. Då jag anmält mig till något frivilligt, men sedan inte dyker upp. En damkörövning, en feministisk diskussionsträff; något sånt där roligt och extra som jag vet att jag vill!

Men så kommer livet och sätter sig emellan.

Då jag inte kan sova förrän klockan två, och därför inte vaknar förrän 10, och fastän jag har all tid i världen att fortfarande få allt viktigt gjort under dagen så sätter sig Ångesten tungt på min högra axel så fort jag försöker stiga upp. Och där sitter han sedan och skriker åt mig hur värdelös jag är för att jag sovit för länge, för att jag inte duger, och jag har inte resurserna att sjasa bort honom på egen hand. Inte nu. Då behöver jag dedär två timmarna som jag tänkt lägga på att socialisera, på att istället sansa mig och bara överleva.

Eller då jag somnar av utmattning på eftermiddagen, vaknar fyra timmar senare och bara känner hur jag dryper av hopplöshet, och inte hittar lugnet i mig förrän sent på kvällen, efter många varv av hyperventilation och panikgråt.

Och jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att förklara åt alla involverade att det inte handlar om att jag är lat, eller om att jag inte klarar av att hålla löften, eller om att jag jämt hittar på ursäkter. Jag vill helt enkelt bara så mycket mer än vad jag klarar av för stunden. Och man tycker ju kanske att jag då bara borde sluta anmäla mig och binda mig till sådant som jag kanske inte klarar av. Men den krassa sanningen är att om jag inte tar initiativ alls, så gör jag heller ingenting alls.

Den här helgen har jag orkat lite mer än vanligt, och det är jag glad över! Jag orkade vara med på ett uppträdande i lördags, hurra! Sen går det onämnt att jag på grund av den dagens brist på skedar istället varken dammsög, gjorde läxor, åt middag eller steg upp i tid. Jag måste nu bara prioritera, och det här var det jag orkade igår. Den här veckan har jag också koordinerat en gåva till en omtyckt universitetslärare som slutar, men det tog mycket mer av min ork än vad jag hade planerat. Det var ändå något jag prioriterade.

Så alltså, ja. 

Förlåt mig, kära vänner, för alla de gånger jag avbokat ett möte i sista sekund, inte dykt upp, svikit ett löfte, varit frånvarande, meddelat frånvaro, inte varit där. Tro mig, det handlar inte om att jag inte vill. Jag vill alldeles för mycket, och tror in i det sista, att jag ska klara av allt det jag vill. Men det gör jag sällan. Förlåt för det.

Publicerad 19.02.2017 kl. 20:41

 

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"
 


Linn Alice: Översättare, körsångare, rollspelare, eko-hippie, nyhedning, diktare, amatörvegekock, mellanbarn, feminist, frilansare, miljöingenjör, språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

Med rötterna i Vörå, katterna i Vasa och hjärtat (och för stunden även resten av kroppen) i Helsingfors.

Mina så kallade ordbävningar handlar om allt som rör sig i mitt huvud, det är rätt mycket tankar om språk, kärlek i alla dess former, ångest, musik och poesi.

Follow