Tack och hej.

Jag har kännt ett tag, att den här bloggen har uppfyllt sitt syfte. Om man vill fortsätta följa mina skriverier kan man göra det på min nya blogg på linnalicenova.blogspot.com (med hopp om att jag ska lyckas aktivera mig).

Tack <3

19.06.2018 kl. 17:06

Cyberpunk och Implantat

I förra helgen åkte jag på årets tredje utomlandslajv, denna gången inte längre bort än Norberg i Sverige. Fight like a girl. Jag skriver eventuellt något om det senare, men det jag egentligen tänkte skriva om idag är att jag lät sätta in hormonspiral imorse, och lite erfarenheter kring det. Sådär, åsnebrygga mellan Cyberlajv och implantat... :3

 

Jag bor i Helsingfors, och åtminstone här får man sitt första långvariga preventivmedel gratis, så jag kan inte säga något om priset på den spiral jag använder (Mirena), men enligt internet ligger priset på knappt under hundralappen om man får vanlig FPA-ersättning (dvs. om man redan kommit upp i sitt eget självriskbelopp, vilket jag vanligtvis gör under de första månaderna av året).


(Foto: Lily.fi, "Ilman sinua olen Lyijyä")

Jag bokade en tid via den kommunala hälsovården och fick en tid inom en månad ungefär. Det kan löna sig att komma ihåg att spiral sätts in under blödning, så även om köerna skulle vara korta kan man få vänta en stund. Jag fick tid till Fiskehamnens hälsovårdsstation (tydligen där som de sköter sånt i Helsingfors), och fick instruktionerna att ta värkmedicin på förhand.

Så, imorse var det dags. Jag tog 2 x 400 mg paracetamol och var på plats nästan 25 minuter för tidigt. Min tid hölls, och jag fick komma in och prata med läkaren, som vänligt förklarade hur det skulle gå till. Jag fick ett trevlig intryck av att hon inte förminskade faktumet att det kommer göra ont, utan sade som det var, och att hon bekräftade att alla är nervösa :) Hon berättade också att det i huvudsak är två korta perioder som det gör ont.

Jag fick klä av mig och klättra upp i gynstolen, varefter en sköterska kom in för att assistera (exakt för vad vet jag inte). Det gjordes ultraljudsundersökning, vilket för min del kändes en aning, och det förklarades med att jag tydligen har en knepigt vinklad livmoder :P Så att sånt. Sedan gjorde läkaren något som tydligen kunde ha gjort ont, men jag vet inte alls vad det var, och jag kände absolut ingenting. Något i stil med att de fäste något instrument mot livmodertappen.

Själva proceduren tog sedan kanske max fem minuter. Det första som gjorde ont var när livmodern skulle mätas. Först kändes det som en märklig kittling och sedan som världens mensvärk. Jag tror jag skrek rakt ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det på ett ärligt och ändå inte skrämmande sätt. Det var inte alls en sådan smärta som jag förberett mig på, det kändes verkligen som riktigt djup mensvärk, så om man upplevt sådant tidigare klarar man lätt av det här. Men det gjorde alltså verkligt ont.

Det höll i sig i max tio sekunder, sedan tog de ut mätaren, lät mig återhämta mig lite, och lade sedan in själva spiralen (läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde, så jag hann förbereda mig). Det var samma typ av smärta, fast kanske snäppet värre. Här vet jag att jag ropade, för att det gjorde så satans ont. Jag hann ångra hela proceduren under några sekunder, stöna ut ett högljutt "onks kohta ohi!?", och sedan var det färdigt. Den delen tog kanske 20 sekunder.

Sedan var det bara kvar att klippa av de två trådarna som spiralen tas ut med, men de sade att jag var så blek att de tar ut allting emellan (siis alla spekulum och redskap de använde) för en stund så jag får andas. Det uppskattades. Jag grät lite och hyperventilerade (Obs obs, jag har rätt låg smärttröskel), så jag fick ligga och vila kanske en minut tills smärtan var nere på ganska normal mensvärk, så klippte de av trådarna (det här kändes alltså inte), och sedan fick jag ligga ner och vila, för jag var ganska yr och mådde lite illa (vilket är vanligt).

Efter det gick det i princip bara uppåt, även om jag var ganska skakis ännu 10 minuter. Då jag vågade sitta upp fick jag klä på mig, och sedan erbjöds jag att få ligga ner i ett tomt rum i närheten, så det gjorde jag. I det här skedet var det främst yrseln som störde, smärtan var på grov menssmärte-nivå (sådan som jag sällan har). Efter en stund kom läkaren in och gav mig lite ytterligare instruktioner, och så småningom försvann smärtan nästan helt och hållet. Det är säkert väldigt individuellt, men inom 15 minuter efter den värsta delen var över, var jag i såpass bra skick att jag kunde traska ut därifrån, lite vinglig i benen, men utan desto större men.

Resten av dagen hade jag bestämt mig för att vila, men riktigt ärligt var det lite onödigt - jag har mått fint. Lite sådär molande värk i nedre delen av magen, men absolut inget värre. Det känns som om min upplevelse var både värre och bättre än de flesta andras. Men det är säkert jätteindividuellt. Och de kommande tre månaderna får visa om jag över huvudtaget blöder, hurdana menssmärtor jag kommer ha (om alls), och hur humöret påverkas. Jag tänkte att jag skriver mer om det i det skedet :) Fråga gärna om ni undrar nåt!

 

12.06.2018 kl. 15:25

Behaget

En sak jag lärt mig från KBT:n den här vintern och våren är det här: Jag klarar inte av obehag just nu i livet. Om något är "inte okej" måste något göras, så att det kan bli "okej". Jag FÅR inte ha ångest. Och om jag har ångest måste jag veta varför, och vidta åtgärder för att den ska försvinna.

Fast så funkar inte livet. Så funkar inte mänskors hjärnor. Så funkar inte jag heller, fast hur jag inbillar mig det. Ibland mår man illa, och då får man bara lov att acceptera det. Det är inget farligt med ångest i sig. Det är obehagligt, men inte farligt. Ångesten i sig är inte ett stort problem, det är hur jag förhåller mig till den.

Och det framkommer liksom i... allt. Jag vill inte stiga upp på morgnarna, för det är obehagligt att stiga upp då man är trött. Jag är lite ängslig över att bli hungrig, för det är en obehaglig känsla (som jag för all del också har annan bajs kopplad till men never mind) som jag med alla medel vill bli av med. Om något är på sned mellan mig och Ville MÅSTE det redas ut, genast, även om lite tid och eftertanke antagligen skulle vara en bättre lösning. Jobb är obehag, studier är obehag, och hela världen blir ju fan till obehag då man riktigt tänker på det.

Varde mer obehag.

07.05.2018 kl. 21:48

GloPoWriMo 2018 - Känner orden

GloPoWriMo 2018:

Jag vill skriva. jag tänker skriva. Men idag är jag så förälskelsehög och feberdryg att jag nog inte åstadkommer något annat än klyschor och fåniga leenden. Därför ger jag er kladden från något jag försökte skriva tidigare i veckan. Antagligen lika förälskelsehög som nu, men eventuellt med en mer normativ kroppstemperatur. Kanske fortsättningen är enklare om början är avklarad.

 

Känner orden stocka sig i pennan

fasta mellan raderna

Jag skulle lära dig bli en bättre människa,
men känner hur jag sjunker i syndaträsket
varje gång jag öppnar munnen för att tala och du kysser mig.

Faller, mellan alla notlinjer, tillbaka till sexton år och skolbuss och fake converse och hörlurar

Var fan kom du nu ifrån?
Det var inte alls såhär jag hade tänkt mig
att jag skulle växa upp.

 

01.04.2018 kl. 21:36

Knutpunkt 2018

Det känns som om jag borde skriva något, för att det är KP-inläggen som jag tänker på då jag tänker på den här bloggen. Jag vet som vanligt bara inte var jag skulle börja...

A week in. jag bodde med Karijn och Nina och det var rätt fantastiskt. Jag reste med Henkka och badade badkar med lushbadbomber. Vi drack öl på the Green Lion och jag besökte scifibokhandeln två gånger.

Själva konferensen. Massa bra program. Bra Nordic larp Talks! Fantastiskt hotell, personal och mat. Fennoswedish room party, med segelbåtar och muminkotletter. VÄRLDENS BÄSTA DANSGOLV. Black metal sauna. The female queer party. The drag ball. Alla sjukt fina nya vänner och bekanta. Alla som ville umgås, alla som ville kramas. Gratis kaffe. Pronomennamnlapparna! Inside Hamlet-folket. Min snygga tyska ladyflirt som jag bjöd in till queerfesten då jag hörde att hon inte riktigt vågade gå ensam.

Hur är det möjligt att så många av mina konferensförälskelser inte dör ut då konferensen tar slut..?

22.03.2018 kl. 22:31

Riktningar för 2018

Jag tänkte skriva om mina nyårslöften för detta nya år, 2018, men jag tycker egentligen inte att de är löften. De är snarare... strävanden, riktningar, mål, förhoppningar. Och dessa är de:

  • Jag vill ha en bättre dygnsrytm. Den senaste veckan har jag oftare än icke sovit till 12, och det är inte den dygnsrytmen jag vill ha.
    Jag tänker: Använda min wakeuplampa mer, sluta sova under dagstid, placera telefonen/väckningen på en plats som jag inte kan nå från sängen.
  • Jag vill läsa mer. Jag tänker sätta ett lågt mål och sikta på att läsa åtminstone 10 skönlitterära verk under 2018.
    Jag tänker: Ha böcker intill sängen och läsa innan jag somnar.
  • Jag vill bli starkare. Jag vill ha mer muskelmassa och känna mig spänstigare. Dessutom vill jag ha mer energi i vardagen.
    Jag tänker: Börja gymma igen, ta fler promenader.
  • Jag vill skriva mer.
    Jag tänker: Ta mig tid att blogga, och försöka ha med mig anteckningsblock oftare.
  • Jag vill tillbringa mindre tid på sociala medier. Detta borde i teorin hända om jag läser, rör på mig och skriver mer.
    Jag tänker: Försöka sluta skumma nätet på internet, inte använda telefonen i sängen.
  • Jag vill vara mer närvarande. Jag vill komma i bättre kontakt med mig själv, meditera mer, vara mer aktiv i vardagen.
    Jag tänker: Fortsätta med terapi, utöva mindfulness
  • Jag vill laga mer mat. För plånboken och för magen, och för att det är rätt roligt!
    Jag tänker: Börja göra matlistor och veckohandla
  • Jag vill satsa mer på mitt företag. Sådär, inte bara översätta utan skapa mer kontakter, arbeta med att marknadsföra mig själv och så.
    Jag tänker: Få igång hemsidan

De var ju inte alltför få, men då är det ju heller inte måsten - jag måste inte göra nåt av det här om jag inte vill. Men då jag vill.

01.01.2018 kl. 20:01

Hesa här hej!

Jag har inte skrivit sedan jag flyttade :o Hur är det ens möjligt? Detta om något säger något om hur bråttom jag haft sedan jag tog mitt pick och pack och stack från Österbotten för gott. Eller, för den här gången åtminstone.

Jamen vad har jag haft för mig då?

  • Flytten gick som en dröm. Allt gick så smidigt att jag riktigt har varit nervös över vad felet riktigt var. En tid trodde jag att vi hade mögel i toaletten, men idag fick jag reda på att det jag städat bort bara var damm. Kanske gick det helt enkelt bara såhär bra?
  • Sista aktiva körjulfesten med Peda. Ååårgh. 15-terminersmärke och gamylistal.
  • Överlevde projektinhallinta och tekninen viestintä oj herregud
  • Tallinn med Ville
  • BWD fniss
  • Jul i Savonlinna! Lihakukko och katter och vedeldad bastu.

Jag märker nu att den här bloggen för stunden mest är en avstjälpningsplats för mina tankar. Trist. Men i vilket fall som helst:

I år har jag tänkt att jag skulle vilja avge nyårslöften. Eller riktningar eller nåt, med stöd av vad jag lärt i kbt-terapin i år. Så, det kanske jag skriver lite om imorgon eller så :) Ikväll ska jag ta det lugnt och bada bastu i Kolo med Ville och kompani.

29.12.2017 kl. 14:04

Pionjärkompaniet - väckning

Idag har jag tänkt mycket, på sommaren 2015, och min korta tid på Nylands brigad.

På hur blåa ben jag hade efter den första veckans tetsning. På hur ringklockan i pionkens korridor lät vid morgonväckningen, och hur jag och V en gång trillade rakt på varandra då vi hoppade ur sängarna på samma sida för att inta givakt.

På hur ledsen jag var då jag insåg att det inte alls var vad jag ville göra med mitt liv, på hur jag idag glömt de flesta namnen på de övriga beväringarna i min stuga, och på hur skönt det ändå var att sitta på tåget därifrån.

Jag har kännt mig märkligt påverkad av dagens olycka, och jag vet inte riktigt varför. Inte ens då Yle ringde och ville ha en åsikt om masinas säkerhet, och då jag sa att jag inte ville ha en åsikt, jag var bara där en dryg månad. Men jag har suttit i dedär bilarna, drygt två år sedan. Och då jag skitit i att spänna på mig bältet, för att det var halvt omöjligt med fältutrustning på, har jag tänkt "Äh, som om något skulle hända, de här bilarna är så säkra, ingen kollar ju"...

Jag tror ärligt talat inte säkerhetsbälte skulle spelat någon roll alls. Men tanken har etsat in mig i min hjärna
- Det kunde lika gärna ha varit jag, då, där.

Jag tänder ett extra ljus ikväll. Svenskfinland är med er.
H.H.
O.J.
K.L.

 

26.10.2017 kl. 21:15

Flow

Jag har sagt upp mitt hyreskontrakt, och börjat sälja mina möbler. Korjaan - min möbel, eftersom jag nog kommer ta med mig allt utom köksbordet, och soffan, men den tänker jag inte ta några pengar för.

Jag har sakta börjat släppa taget. Om staden. Om universitetet. Om kören. Om lägenheten. Om Österbotten. Det känns på många vis hemskt, för den här gången känns det så... Slutgiltigt. Jag har inte planer på att komma tillbaka den här gången, och det är skrämmande, då jag ser bortom all min längtan till hufvudstaden.

Jag tror jag sugit ut all Linn-mana ur den här staden, för allt det som finns kvar och som skulle kunna få mig att stanna, är mänskor. Och de är inte del av staden. De finns kvar.

Jag minns då min älva flyttade. Jag tänkte, hur ska jag klara mig nu? Men jag klarade ju mig, även om det tog år, och vi båda två är annorlunda nu. Ibland saknar jag oss, den Linn jag var då.

25.10.2017 kl. 23:44

De försvunna skriverierna, dag 32

 

- Vad får det lov att vara? säger flickan bakom disken med ett leende medan jag iakttar henne.

Jag funderar. Jag har åtminstone slut på tålamod, och ork. Hoppet börjar sina det med, men jag använder så lite av det numera att jag torde klara mig. Sömn behöver jag mer av, jo. Och motivation. Och sluten vård skulle vara fint, men det lär man inte hitta någonstans längre. Slut överallt. För att inte tala om-

Jag sväljer, ler tillbaka och svarar.
- Citalopram och Atarax, tack.

25.10.2017 kl. 21:27

Och världen fortsätter välta mig

Jag har hittat lägenhet i Helsingfors. En trea att dela med en lajvbekant som jag redan känner lite, där ett sovrum blir mitt, där katterna får ströva fritt, och där det är mindre än en kilometer till Villes famn. Tänk det, alltså. Från 414 kilometer till <1. Hyran är knappt 50 € mer än där jag bor nu, och köket samt balkongen är enorma. Jag tror det kan bli bra. Jag håller mina tummar att det blir bra, tills de blir blåa riktigt.

 

Freakshow-lajvet. Århusresan. Körresan till Kroatien. Det har hänt sååå mycket den senaste tiden att jag inte alls hunnit rota mig i Vasa mellan resorna. Och det ledde till en massa förkylning och ångest före Vintervind, och därför har jag varit hemma den här helgen, mot förmodan. Skämts lite, men ändå varit ytterst nöjd med beslutet. Jag har sovit typ halva dygnet, och organiserat upp mitt liv resten av dygnet. Klappat katter. Skickat mail. Gått igenom bokstavligen hela lägenheten och slängt ut allt jag inte vill börja hantera i den kommande flytten.

Aj jo, jag har ju startat egen firma också. Ännu en orsak till att börja bli mer internetanonym. Kanske det är bra att jag sällan tar mig tid att blogga längre.Fast å andra sidor är det ju en såndär självutvecklingsgrej som jag enligt min kbt-terapi gärna skulle få ägna mig åt. Kanske sen efter flytten. Fast jag bloggar ju för all del nu, också? Kanske den här skiten faktiskt funkar.

14.10.2017 kl. 23:29

Sorgearbete

Då du förlorar något

du aldrig hade

känns det dumt att gråta.

 

Du sitter, stirrar,

försöker känna efter i hålet du karvat i bröstkorgen,

och intalar dig själv att det inte finns någon orsak att sörja.

Viskar tomma ord, målar över drömmar, skapar distraktioner.

 

Det är ingenting.

Det var ingenting.

Jag var ingenting.

01.08.2017 kl. 14:55

My house (in the middle of the street)

För snart en vecka sedan hade jag den kanske mest finlandssvenska upplevelsen någonsin - jag satt med syster, mor, systers pojkvän, pojkvännens syster och hennes pojkvän på ett mycket finlandssvenskt café i Vasa och åt mat. Personalen var svenskspråkig, jag tror inte jag hörde ett ord finska där inne, och vi fick rabatt på vår mat (som mamma betalade för min del...), eftersom det är ett familjeföretag som ägs av systers pojkväns familj. Och där satt vi och diskuterade: pengar, lägenhetsköp, resor och vin. Sedan gick vi på teater...

Jag brukar inte känna mig särdeles finlandssvensk sådär rent kulturell, men kanske den där lite obehagliga känslan jag fick beror på att jag umgås med så mycket purfinnar numera? I dunno. Hur som helst - jag insåg mitt i allt att jag är det enda av fem syskon som inte äger platsen jag bor på, och som inte är klar med sina studier. Det visade sig sedan vara osant, Lucas äger inte sin lägenhet och Hanne har lika mycket studier kvar som jag (plus att jag i princip redan har kandidat- och ingenjörspapper), men det fick mig att känna mig lite misslyckad.

För att motverka detta har jag försökt piffa upp min trista, vitväggade lägenhet lite. Hittills har jag inte riktigt velat lägga pengar på den, eftersom jag bara tänkt bo här ett år, tills jag är klar med studierna. Nu har jag dock insett att jag mår bättre då jag har en ren och Snygg omgivning, och då jag nu ändå råkar ha pengar för stunden - varför inte.

Mattan hittade jag redan för någon vecka sedan. Jag velar med var den riktigt passar bäst egentligen, eftersom mönstret var så mycket starkare än jag hade förutsett :) Katterna har bara spytt på den en gång hittills... suck.

 

Den här snygga vaxduken hittade jag i Vallilas shop-in-shop i Minimanis byggnad, och jag är grymt nöjd med hur jag gissade storleken på mitt bord ganska på en höft...

Det här är typ den enda riktigt snygga delen av min lägenhet just nu - den övre delen av kökshyllan. Bara för att fittas med normerna skulle jag vilja ha en "HER"-kopp också, men jag är inte så överförtjust i Netflix serie till att börja med, så. Kanske inte.

Jag skulle supergärna visa hur snyggt det blev i köket med ombytta gardiner och en ny sidogardin + nya filtar på soffan, MEN: Kvällsljuset säger Nej, och VET NI hur svårt det är att drapera en filt sådär avslappnat snyggt på en ful soffa?! Jag gav upp och googlade "How to couch and blanket" och höll på att bli knäpp när jag insåg att jag inte var den enda. Tydligen heter det "Throw blanket" också. Hej, jag heter Linn och är knappt 30 år gammal och har min första inredningskris?

Imorgon köper jag soffkuddar.

18.07.2017 kl. 22:43

At the beginning, with you

Under 2017 har jag skrivit 13 inlägg, varav 4 är skrivna efter min födelsedag i april. Födelsedagen i sig har mindre betydelse, jag bara säger att jag skrivit oerhört lite i år, och ännu mindre de senaste månaderna.

Jag konstaterade åt Sandra här för någon vecka sedan, att mitt sätt att blogga är omodernt - man ska skriva om något nytt, det ska vara mycket foton, och så ska man hålla sig inom ett tema (helst ska man vara arg på något också). Jag däremot, skriver om hur jag mår, vad jag gjort, vad jag borde göra, och vad jag tänker göra. Som en dagbok på internet, inte alls riktad åt någon annan. Klart ingen läser, eller är intresserad!

Därför tänkte jag starta om lite, och det gör jag med en bildbomb och en nypresentation av mig själv som förhoppningsvis är intressant för både obekanta och bekanta vänner!

Senast jag var nere i Helsingfors (vilket är kanske en gång/månad) var det Pride! Det firade jag i fina vänners sällskap med parad, keikka, protester, standup och sent dansande. Huippu.

 

Min midsommar firades traditionellt vid Mådäsöur, i år med en dans runt elden i hednisk stil, med trumma och danskjol och allt. Vinterklodden for, och jag lärde känna nya, fina mänskor!

 

Jag tycker om god vegetarisk mat, såsom getostsallad, avocadopasta, varma smörgåsar och... det mesta med ost på. Samtidigt försöker jag återgå till mera veganska matvanor. Här ovan ett foto från min och fina Annus lunch i torsdags vid Saluhallen.

 

 

Fotot ovan är taget från en bordsrollspelssession hemma hos bekanta. De flesta typer av lajv, bordsrollspel och andra spel är starkt omtyckta hemma hos mig ^^ Likaså bra ekologiska viner och alla möjliga ölsorter mellan himmel och jord.

 

Jag kämpar mot lite allt möjligt för stunden - jag har en gammal ätstörningsdiagnos som inte är särdeles relevant för stunden, en depressionsdiagnos som jag är väldigt glad över att jag börjat trassla mig loss ur (Peppar, peppar!), och just nu är jag nu mest bara trött :P Men vi kämpar vidare, från golvet uppåt.

 

Den här finheten hade jag tänkt tillbringa resten av mitt liv med, om livet så vill. Han är också orsaken (eller en av dem) till att jag längtar till Hufvudstaden mest hela tiden. Den bästa axeln och det bästa örat! Och mycket mer ^^

Så, kanske det räcker som nypresentation? Så fortsätter vi med ett vettigt tema nästa gång.

//Linn

16.07.2017 kl. 19:42

Som en gräsänklingsblues, men inte

Ibland kan man också börja sin vecka med att vakna av att fitbiten väcker en 04.10, för att hjärtat ska ta det okristligt tidiga morgontåget hem, och man vill vara med och erbjuda frukost (för att han inte ville åka hem, utan stannade en natt till). Sedan bestämmer man sig för att inte gå och lägga sig, för att man ändå vaknat till såpass mycket att man känner sig redo att börja arbetsdagen där en 04.45. Och 20 minuter senare dyker hjärtat upp igen, för att ALLA effing morgontåg från Vasa är fullbokade. Då kokar man kaffe, läser Vasabladet på arbetsdatorn, skickar hjärtat tillbaka i säng, drar på sig hans collagetröja och börjar översätta, medan en tidig sommarstorm susar utanför, och fönsterrutorna skallrar.
29.05.2017 kl. 07:10

 

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"
 


Linn Alice: Översättare, körsångare, rollspelare, eko-hippie, nyhedning, diktare, amatörvegekock, mellanbarn, feminist, frilansare, miljöingenjör, språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

Med rötterna i Vörå, katterna i Vasa och hjärtat (och för stunden även resten av kroppen) i Helsingfors.

Mina så kallade ordbävningar handlar om allt som rör sig i mitt huvud, det är rätt mycket tankar om språk, kärlek i alla dess former, ångest, musik och poesi.

Follow