Rakkaudelle.

Jag har, den senaste månaden, haft en hel del ångest över rätt mycket. Över jag vill i livet, var jag vill det, och med vem. Jag avskyr förändringar, och mitt liv är en enda förändring just nu. Igår satt jag och grät hysteriskt (och ljudlöst, förutom snörvlandet) vid mitt arbetsbord hela morgonen. Sedan gick jag till en av mina gruppchefer för att meddela att jag inte är i arbetsfört skick. Hon kramade mig och sen tog jag ett tåg hem till Ville för att gråta ut och sova ut.

Snart lämnar jag Helsingfors. Det känns jobbigt, för mitt hjärta har växt fast i den här staden, och jag vet inte vilket alternativ som är bättre - att slita lös det med våld så att jag kan leva ett år fullt ut i Vasa samtidigt som jag håller distanskontakt med staden, eller att leva separat från mitt hjärta, för att inte senare riskera... organbortstötning..? (Den här symboliken blev just lite äcklig).

Snart börjar jag ett nytt jobb. Det är spännande och inte så lite nervöst. Min chef verkar dock mycket trevlig och lätt att kommunicera med. Igår fick jag veta att jag får en arbetsdator inklusive extra monitor skickat till mig i Vasa, och tillfrågad hur ny version av mjukvaran jag skulle vilja arbeta med. Adulting has never felt this real, and I am experiencing major imposter syndrome :3 Vi får se sedan, hur mycket Helsingforsvistelser det blir, och hur mycket jag kommer vara i Vasa.

Min pojkvän har nyligen börjat dejta någon annan. Och fastän detta fenomen inte är något nytt i vårt förhållande, så är sammansättningen, så att säga, helt ny för mig. Och jag har fått lägga ner en sjuk mängd resurser på att processa detta nya. Som jag tror jag skrev tidigare så är det ju inte enkelheten som gjort mig polyamorös, och Gudarna ska veta att jag fått kämpa med osäkerheter, svartsjuka och rädsla. Som tur är så är jag och Ville typ bäst i världen på att prata, och i de fall då jag behövt prata extra mycket har han världens tålamod. Ännu förstår jag inte hur lycklig jag är, för att hittat den här fantastiska varelsen, som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Och nu, efter att ha gråtit och pratat tills jag igår fucking äntligen hittade det som saknades i kommunikationen, känner jag mig åter hundra procent trygg.

 

Imorgon reser jag till Reykjavik i en vecka :) Godan daginn!

Publicerad 25.11.2016 kl. 15:08

Vänta världen, världen vänta!

Min värld är mitt kaos. Mitt eget. Mitt.

De senaste veckorna har jag upptäckt en massa nya sidor av mig själv. Skrämmande grejor. Bland annat, hur förfärligt svartsjuk jag kan bli. Jag trodde inte alls att jag var sådan, att svartsjuka inte var något jag sysslade med. Men jo-aj att det är. Och usch vad jag avskyr den sidan av mig! Jag har också insett att gamla förhållanden lämnat spår som jag aldrig insett förrän nu. En massa trasiga trust issues, bland annat. Och så får jag långsamt förklara för mig själv alla de saker som jag för några inlägg sedan förklarade för resten av världen. För logik är en sak, och egna känslor en helt annan. Och min logik är så vääääldigt långsam i förhållande till mina känslor, som rör sig med blixtens hastighet. Och sen andra insikter, om framtidsdrömmar, och djupa rädslor, och beteendemönster, och ångest.

Trasig tills innanför tröskeln.

Framtiden är en skrämmande plats. I fredags fick jag jobb. Från och med januari är jag anställd som översättare för ett litet Joensuubaserat företag, fram till slutet av augusti åtminstone, om allt går som det ska. Ett moderskapsvikariat. Jag trodde att jag gjorde bort mig totalt på arbetsintervjun, som alltså var inte ens en vecka sedan, men tydligen gjorde jag ändå ett gott intryck, och min chef sa att han var väldigt nöjd över att ha hittat en kompetent person för tjänsten.


Tänk det. Jag. Liksom, vadå. Ja föstår int. Lika lite som då Ville suckar och drar mig intill sig och viskar om och om igen hur lycklig han är för att han har mig, like lite förstår jag. För jag är bara jag, och det måste finnas en miljon mer kompetenta översättare. Mera perfekta flickvänner. Medan det bara finns en enda Ville i världen som han. Och ändå talar vi om hur vi då vi är 70 vill läsa det där brevet högt tillsammans, det som jag skrev till honom en dag i våras då tanken på den kommande sommaren blev alltför överväldigande. Och så gick det så här. Tack herre min skapare för det!

Idag gick jag förresten till företagshälsovården efter arbetet för att börja reda ut vad dehär armade humörssvängningarna beror på. Jag satt hela förmiddagen med en enorm boll av nervositet och rädsla och ångest i magen utan att ha något att skylla det på. Sedan gick det bara om. Efter att jag börjat gråta tre gånger. Och så har det varit OFTA den senaste tiden. Nu har jag också tappat aptiten nästan helt och hållet. igår åt jag... en smoothie, en skiva rågbröd med pålägg och en halv portion omelett. (Och 1,5 öl). Idag har jag ätit 2 frukter, 3 dl tomatsoppa, glögg och den andra halva portionen omelett. Det här är inte jag!

Så, eftersom jag är duktig arbetsgivare TM har jag tillgång till företagshälsovård, och där fick jag tala med en trevlig ung läkare som talade svenska med mig och faktiskt - hör och häpna! - ville ge mig remiss till psykiatriker i första hand, istället för att testa nya piller. Jag är positivt förvånad av mentalvården..! Så, då ska vi se då. Nästa problem blir väl att hitta en psykiatriker som är något så när polyvänlig...

Publicerad 22.11.2016 kl. 21:07

Hei, kuulostathan ihan suomalaiselta!

Som svenskspråkig numera bosatt i Hesa (Ja, Hesa, jag är fakkin pampes) har jag sedan maj hunnit fundera en hel del på det här med svenskspråkighet och finskspråkighet.

Hemma i Vasa är utgångspunkten för när man till exempel kan vänta sig service på svenska en helt annan än här. I Vasa börjar jag på svenska nästan vart jag än går, för jag vet att svenskakunskaper förväntas åtminstone i någon mån av alla som arbetar inom servicebranschen. I Hesa har jag däremot tagit för vana att främst vid apoteksbesök börja mitt ärende med "Hej, talar du svenska?" och ett försiktigt och uppmuntrande leende. Ännu har jag inte fått napp, men nu råkar ju min finska faktiskt vara åtminstone förståelig numera, så det har alltid gått bra. Då jag går till företagshälsovården har jag möjlighet att välja vem jag kan gå till, så då går jag till någon som åtminstone förstår svenska (sist talade vi båda vårt modersmål, och det fungerade absolut utmärkt). På Fazers café frågade jag faktiskt inte ens, då jag och en studiekamrat gick på kaffe i somras, men sen igen - hur svårt är det att förstå "en cappucino och en budapest-bakelse, tack"?

Nåja, det här var jag nu kanske inställd på då jag flyttade hit. Det som jag inte var förberedd på var dock förundran som på många håll dykt upp då jag förklarat att "nej, jag är inte så bekväm med min finska eftersom jag inte lärt mig det ordentligt förrän på högskolenivå" (Jag har en knepig ovana att byta till engelska, mitt yrke till trots), och att jag kommer från en plats med över 80 procent svenskspråkiga. Att det finns finlandssvenskar, som verkligen inte talar finska. För, åtminstone för mig känns det som att alla de här fåniga stereotypierna om finlandssvenskar ("Pappa betalar", "Svenskatalande bättre folk", ni har alla hört dem till leda) sägs mycket mindre skämtsamt här söderöver.

 

 

Då jag förrförra sommaren besökte Villmanstrand för en kurs, åkte jag buss till Hesa med en av kursdeltagarna, och hon (som var hemma från Mikkeli) berättade lite skamset att det enda hon kunde på svenska var "Jag heter Homo-Peter". Och då jag för några veckor sedan agerade funktionär på ett rollspelsevenemang, och satt och pratade med en av de andra funktionärerna, kom det fram att hon inte visste att det finns platser i Finland som har finskspråkig minoritet.

Och jag undrar - är det den här uppfattningen merparten av finskspråkiga finländare har? Att vi svenskspråkiga talar svenska för att vi väljer det, inte för att det kanske är det enda språk vi talar flytande? Inte konstigt att VCS inte prioriteras när det kommer till sote-reformen. Vi är ju bara lat, överprioriterad adel! Jag menar, den svenska jag hör här i stan kommer från äldre damer på Alexandersgatan, och i en (enligt mig) ganska ful blandform av finska och svenska från ungdomar på tåget, där hälften är finska, hälften svenska, och hälften "vittu" (Ja, tre halvor, så fult låter det).

Till sist - jag tycker egentligen att klyschorna är harmlösa, och att man inte behöver, så att säga, dra några ärtor i näsan för deras skull. Om nån verkligen vill tro att alla svenskspråkiga är bortskämda, rika överklassbarn, så well, det är inte min uppgift att ge er allmänbildning. Men, samtidigt kan jag inte förneka att det gör ont i språkhjärtat och fosterländskheten då andra finländare så lättvindigt klassar mig som något annat än finsk, må det så vara rent terminologiskt sett:
Under en mindre nykter parkstund i somras, då jag lyckats låsa upp mina tungband med en öl eller två, och talade ledig finska, utbrast en bekant till mig: "Hei, sähän kuulostat ihan suomalaiselta!". Som om det var menat som en komplimang. Jag blev så paff att jag bara blev att stirra på honom. Förstår han vad säger?

 

 

Och där vill jag (igen!) länka till Kioski och påpeka att det kan göra ont att bli särskild från resten av sin nation, på grund av språket. För jag är lika finsk som du, och jag vill helst inte höra att "jag låter som om jag vore finsk".

 

Publicerad 10.11.2016 kl. 10:43

I won't let go (aka hormonhög och förälskelsefull)

 

I met you in the dark
You lit me up
You made me feel as though
I was enough
We danced the night away
We drank too much
I held your hair back when
You were throwing up

Then you smiled over your shoulder
For a minute, I was stone cold sober
I pulled you closer to my chest
And you asked me to stay over
I said, I already told ya
I think that you should get some rest

I knew I loved you then
But you'd never know
Cause I played it cool when I was scared of letting go
I know I needed you
But I never showed
But I wanna stay with you
Until we're grey and old

Just say you won't let go
Just say you won't let go

When you looked over your shoulder
For a minute, I forget that I'm older
I wanna dance with you right now, oh
And you look as beautiful as ever
And I swear that everyday you'll get better
You make me feel this way somehow

I'm so in love with you
And I hope you know
Darling your love is more than worth its weight in gold
We've come so far my dear
Look how we've grown
And I wanna stay with you
Until we're grey and old
Just say you won't let go
Just say you won't let go


 

Publicerad 07.11.2016 kl. 21:40

Jag, min pojkvän och våra partners

En tid tillbaka, jag tror att det var runt den tid då den där Korsholmstjejen som ställer upp i Luciavalet kom ut som demisexuellsin blogg, har jag funderat på det där med att komma ut ur skåpet på ett eller annat sätt.

Jag är bisexuell, men jag har hittills inte känt att jag skulle ha haft något skåp att komma ut ur, eftersom jag aldrig haft något längre romantiskt/sexuellt förhållande med en kvinna och därmed passerar som straight, och för att jag bland mina närmare vänner aldrig känt att det är något som jag behövt dölja (och därmed inte så att säga "avslöja"). Därmed inte sagt att det inte skulle kunna hända än, att jag någon gång med pirr i magen presenterar en kvinna som min partner för mina föräldrar. Men, jag har en känsla av att mina föräldrar har vant sig vid tanken på att jag inte är riktigt som alla andra, på alla sätt som bara är möjligt.

 

 

Däremot är jag stundvis grön av avund över att flera av mina vänner och bekanta är öppna med att de är polyamorösa, också inför sina föräldrar. Det skulle jag också vilja vara. Öppen med det, alltså.

Även här där jag sitter och försöker författa det här inlägget så tvekar jag över mina ord. Kanske blir det här aldrig postat, för jag... är nervös för reaktioner. Konceptet med att två eller fler vuxna människor älskar varandra djupt samtidigt som de kan förälska sig och/eller vara attraherade av andra - och agera på det - är tydligen något som är svårt för många att svälja.

- Polyamori är bara en ursäkt för att få knulla runt!
- Det där är något araberna tagit med sig! Låt dem behålla det!
- Om man inte kan hålla sig till en person ska man inte vara i ett stadigt förhållande!
- Var och en med sitt, men först när man hittat sin enda rätta, vilket JAG ju har, så förstår man vad äkta kärlek är!
- Jävla hora. Ingen kommer vilja ha dig när alla dina så kallade partners gått vidare och vuxit upp!
- Håll dina commitment problems till dig själv!

Jag lever för närvarande i ett lyckligt förhållande med min pojkvän sedan en tid tillbaka :) Som lingvist skulle jag vilja utarbeta ett särskilt ord för den ofantligt djupa kärlek och attraktion och glädje jag känner för att jag har honom i mitt liv, för "älska" räcker inte. Jag är hans, och han är min. Ingen av oss är dock intresserade av monogami.

Jag vill inte behöva begränsa min kärlek eller attraktion till bara en person, för det gör jag inte heller med vänner. Om jag är kompis med Sandra, och plötsligt träffar en ny kompis, Fredrik, så betyder det ju inte att jag plötsligt tycker mindre om Sandra. Det betyder eventuellt bara att jag borde se till att jag har tid att umgås med både Sandra och Fredrik, men att ha flera vänner är ju nog snarast ett lyxproblem :) Inte heller vill jag neka min partner den lyckliga känslan, eftersom kärlek för mig är en positiv känsla, och jag inte vill göra om det till något negativt, då det by default inte är det för mig.

 

 

Jag vill våga tro att många av fördomarna kring polyamori har att göra med att det helt enkelt inte är särskilt vanligt (utanför mina kretsar åtminstone - jag finner mig plötsligt i en situation där andelen polyamorösa vänner är helt ur proportion), och att folk därför inte... vet något om det.

Därför skulle jag gärna vilja svara på frågor. Räta ut lite fördomar. Förklara sånt som kanske är svårt att förstå. Ge exempel och vara ett. Men, sånt är svårt att göra inifrån ett skåp. Därför:


Hej, jag är polyamorös!
Har du frågor om vad det betyder?
Jag försöker gärna svara!

P.S. Kioski gjorde nyligen en kort video om polyamori. Kika här!


Follow my blog with Bloglovin

Publicerad 06.11.2016 kl. 15:16

Back to da hoodz

Så bestämdes det, så där bara. Jag flyttar tillbaka till Vasa vid årsskiftet. I något skede var det som om min själ accepterade tanken att jag kommer lämna Helsingfors, åtminstone för en tid. Mitt hjärta slår min bröstkorg blå från insidan vid tanken på att inte kunna träffa V lika ofta som jag kunnat det här senaste halvåret, men faktum är att jag inte tror att det här är något som skulle bli det minsta enklare med tiden. Och även om jag är bitter på mitt universitet så vill jag ta ut mina papper och bli magister. Även om jag sökt arbete här i stan.

Jag tror det blir bra. Jag kan skriva klart gradun, gå mina sista kurser, sjunga och umgås med Vasavänner. Gosa med katter i brist på mänsklig värme. Gå i Lärkanbastu och ledsaga min studentnation i graven (Tack för det, Vasa uni). Frilansa, lyfta bostadsstöd och leva ett sista år av fattigt studerandeliv.

Jag tror det blir hur bra som helst.

Publicerad 28.10.2016 kl. 10:17

Vilse på tågstationen

Jag har en massa tågsymbolik i huvudet, olika riktningar och förseningar och möten och ord som inte vill ta form av dikter eller sånger eller något annat kreativt. Därför ska jag ta och skriva lite rakt och okrångligt.

(Källa)

Jag fick inte det där jobbet jag gått och trånat efter sedan typ... juni. De ringde i torsdags, då jag var i Köpenhamn, och sedan dess har jag varit lite vilse. För även om jag ju kanske inte trodde på det själv heller, så hoppades jag ju ändå. Nu då mina reservplaner blev mina primära planer känns de med ens så väldigt vingliga och osäkra.

Klarar jag mig med frilansen som inkomst?
Hittar jag överhuvudtaget lägenhet någonstans?
Klarar jag av att bo 400 kilometer från Ville?
Klarar jag av att studera på distans?
aaaaaaaAAAAAAAAA.

I brist på fasta alternativ söker jag mera jobb. Hittade till min förvåning hela tre platsannonser som skulle passa mig nästan lika bra som den tjänst jag nyligen inte fick, så idag har jag sökt jobb. Sen tar vi resten av livet imorgon. Finns det nån som vill trolla fram en liten, billig, möblerad lägenhet åt mig antingen i centrala Helsingfors eller Vasa, från januari? Tack, tack.

Publicerad 24.10.2016 kl. 22:39

Om att byta tåg

Jag tror nog chansen för att jag återvänder till Vasa är ganska liten. Åtminstone inom en nära framtid, och permanent. Den här stan, eller snarare dess invånare och stundvis tillfälliga gäster, den har slagit klorna i mig helt och hållet. Jag söker ny lägenhet som bäst, för mig här i Helsingfors och för kissemissarna i Vasa... preliminära planer är allt jag har, men det känns inte otryggt. Bara... oklart.

Jag var på arbetsintervju i förrgår, för ännu ett drömjobb, som jag ännu till faktiskt har kompetens för. Jag vågar inte riktigt skriva ut mina förhoppningar ens, för jag kände att jag kanske inte gjorde jättebra ifrån mig under intervjun, men ändå... 34 sökande, jag är en av 9 som kallades på intervju, och nästa vecka kallas några av dem på översättningsprov före det slutgiltiga valet görs. Då är jag i Danmark, så kanske det kan distrahera mina tankar en aning...

Jag insåg här i veckan att jag börjat bygga upp något av ett yrkesnätverk, helt utan att ha försökt. Jag fick ett kortare frilansuppdrag via min kusin för några veckor sedan, och bara i förrgår blev jag kontaktad av en finsk lajvbekant som också är översättare, som hade ett brådskande uppdrag som behövdes både till svenska och hens arbetsspråk. Så, i och med att det skulle vara klart inom 24 timmar fick jag den bästa lönen jag haft i mitt liv x2, under några sena onsdagstimmar. Det ger mig hopp om min karriärs framtid.

Jobbjobbjobbtalk... Jag har obsessat över arbete de senaste veckorna på grund av frilansdeadlines, det borde jag få ur världen i kväll. Sedan blir det en halv vecka underbara Köpenhamn med underbara studiekamrater (Annu, jeg savner dig!), och sedan en halv vecka nakkikone på Life Beyond, lajvet där jag hjälper till som SL-stöd och praktisk korvmaskin.

Methinks att den här bloggen för övrigt behöver ett ansiktslyft.

Publicerad 14.10.2016 kl. 09:26

Ouch.

En plötslig ledsamhet.

För så många vänner som mår dåligt. För ett skakande, gråtande lejon i mina armar. För mina egna mörka tankar efter att jag släckt julbelysningen som hänger på väggen.

Hösten är helt klart här.

Publicerad 07.09.2016 kl. 08:36

Hej framtiden, är det du?

Ni vet hur man tänker "Sen då jag har studerat klart" eller "sen då jag börjat jobba" och "sen nån gång i framtiden"? Den där mytologiska framtiden som kommer att komma nån gång, typ som Ragnarrök. Jag har i och försig sällan tänkt så, eftersom jag sällan planerar långt in i framtiden. Jag har liksom bara en period i taget framför mig, och i många år har det varit studierna.


(Arppes trappor, från min arbetsplats)

Nu tror jag dock att min framtid har dykt upp, i form av en massa öppna dörrar som jag inte kan se igenom. Det är hemskt spännande, men också ganska skrämmande. Min trygga nutid sträcker sig för stunden fram till nyår, efter det vet jag inte ens var jag kommer att bo. I Helsingfors, för att frilansa? Var då, isåfall? I Vasa, för att fortsätta studera? Och i så fall, var då? I den lägenhet som jag delar med mitt numera ex? I en helt annan lägenhet? Var då? Och ska jag frilansa, eller jobba, eller något helt annat? Och vad händer med det Helsingforsliv som jag då lämnar bakom mig..?

(Kejsarsalen, från min arbetsplats)

Jag har vant mig vid livet här snabbt, kanske alltför snabbt. Hur ska jag till exempel numera kunna gå tillbaka till monotont och stressigt kundbetjäningsarbete, med tolv minuters lunchpaus, efter att ha vant mig vid den lugna men samtidigt ansvarsfulla arbetstakten på ministeriet, där jag numera oftast börjar dagen med att sätta mig ner och äta min morgongröt? "Det tror jag inte du kommer behöva", sa en vän åt mig i tisdags. "Jag tror inte du är påväg tillbaka dit, om jag ska vara riktigt ärlig". Och ska jag vara riktigt ärlig så skulle jag mycket gärna stanna här.

Jag har hittat min plats här. Mellan domkyrkan och Ständerhuset. Mellan Gamlas och Vik, och snart Arabiastranden. Mellan 550:ans och 68:ans busslinjer. Mellan en massa vackra människor med långt, blont hår.

(Ett onödighetsinköp som jag klickade hem efter en särskilt tung kontorsdag som råkade vara lönedag. Peruken, inte dockan.)

Den andra praktikanten här fick ett vikariat nu också. Chansen för att jag skulle få fortsätta efter nyår vet jag ingenting om, men jag lever på hoppet. Dessutom vet jag om ett statligt organ som kommer att behöva nya översättare till vintern, och ett moderskapsvikariat. Plus att jag ju frilansar. jag fick till exempel ett inte alls dåligt betalt projekt häromdagen som jag tror ska bli båda roligt och icke-tungt. Det betalar några hyror, det också, om jag skulle vilja stanna... Och det vill jag ju.

 

Publicerad 25.08.2016 kl. 14:00

I can not for the life of me get you out of my mind

Det är höst nu. Det är höst, och jag jobbar som översättare i Helsingfors. Jag försöker förstå, varje morgon jag går till busshållplatsen under en allt gråare himmel, att det här är mitt liv. Då jag vinkar till mig en av bussarna från Borgå på Lahtisleden, då jag stiger av i Kaisaniemi och då jag traskar de sista hundra meterna över senatstorgets kullerstensgator.

"Jag skulle vilja bo i Helsingfors nån gång", läste jag tidigare i morse i ett äldre blogginlägg här. "Lära känna staden, kanske bara tillfälligt, men jag skulle vilja bo i Helsingfors en tid. Nån gång". Nu gör jag det, och staden hälsar mig välkommen varje morgon med vidöppna armar.

Ett kapitel av mitt liv tog slut i helgen, ett kapitel som började så otroligt vackert men som under de senaste årens lopp tappat nästintill all sin färg. I alla fall på min sida av pappret. Och som jag också skivit i något tidigare skede här i bloggen - livet är för kort för att göra saker som man inte vill. Då är det kanske bäst för alla, i slutändan, att man släpper taget om den sidan av livsboken, och låter det flyga iväg i vinden.
(Även om det aldrig är roligt att behöva göra någon illa).

Igår tog min översättningspraktik officiellt slut också, och därmed är idag min första officiella dag som översättare på statsrådet, med ett helt ministerium som mitt ansvarsområde. Det är pirrigt och känns lite för stort, men med tre månaders praktik i bakfickan känns det okej. Jag fick också ett nytt frilansprojekt idag, som jag hoppas att inte ska bli för mycket av ett stressmoment. Jag behöver det egentligen inte, men om det gör att jag eventuellt kan stanna lite längre i Helsingfors..?

Det är höst, och jag mår oförskämt bra, med tanke på hur ,ånga runt omkring mig som mår dåligt. Jag är rätt lycklig. Och den här gången tänker jag inte ha dåligt samvete för det.

Publicerad 16.08.2016 kl. 11:35

Om att fly och inte återvända

Det går mycket tankar i huvudet om vilken del av landet jag hellre planterar mina rötter i för tillfället. Min överraskande förälskelse i allting som heter Helsingfors och storstadsliv kom från ingenstans, och jag känner att jag måste förklara för mig, ursäkta mig för att jag trivs så bra här. Som om det inte dög att jag helt enkelt trivs.

Jag önskar ofta att jag kunde teckna, för jag skulle vilja göra någon form av abstrakt återskapelse av hur jag känner för det att alla mina kopplingar till Österbotten och Vasa ibland känns som något av en tyngd och något negativt. Jag är som så... insyltad i så mycket. Rollspelsföreningen och studentkören och studentnationen och andra kommande föreningar som jag drallat in i med flit och av misstag. Oavklarade studier och gamla vänskapsband, förhållandeband, familjeband, nya vänskapsband, framtida vänskapsband, framtida familjeband? Allt det där som ju skapar ett socialt nätverk och en trygghet, men som jag nu med lite avstånd är rädd att kommer att kväva mig. Det finns så förbannat mycket dåtid i Österbotten för mig att jag har svårt att se framtiden, eller ens nuet. Jag har mer och mer börjat ogilla alla de normstrukturer och traditioner som samhället bygger runt mig, och ibland skulle jag bara vilja skita i allt och starta ett polyamoröst, lesbiskt vegankollektiv någonstans...

Helt seriöst though, så skulle jag inte alls vilja flytta härifrån. Åtminstone inte just nu. Livet här är så enkelt och så tillfredsställande. Visst är det jobbigt att sakna de vänner som saknar en tillbaka, men jag förväntar mig att de som verkligen saknar kommer att finnas där då jag är norröver på besök. Jag försöker att inte tänka på att dryga två månader redan gått, och att jag knappt skulle ha en månad kvar här om jag bara skulle ha stannat över praktiken. Ångesten av bara tanken är överväldigande. Jag är inte klar med den här stan på något sätt, och jag tvivlar på att jag kommer att vara det om fem månader. Men som jag ju lärt mig så vet man aldrig hur saker och ting vänder och vrider sig, och kanske ordnar sig mitt varande på en eller annan ort på något vis. Kanske får jag den där tjänsten på FPA. Kanske får jag en fortsättning på vikariatet. Kanske tröttnar jag, och är mer än nöjd över att få flytta hem igen. Kanske kan ske.

Publicerad 20.07.2016 kl. 12:24

Situationsbeskrivning

Jag sitter vid ett kontorsbord som går att höja och sänka, framför två skärmar och en laptop. Till vänster om mig på bordet ligger den svarta laptopväskan, min lilla bruna läderväska, en tom kaffekopp (använd två gånger idag) och en jordnöts-snackbar som jag tänkte äta som mellanmål med kaffet. Till vänster om mig har jag härvan med sladdar, och lite längre till höger sitter vår svenskspråkiga terminolog och talar i telefon med teknikstödet, av allt att döma. Min privata telefon vilar på den stängda laptopen, och på skärmen har jag för stunden öppet emailen, ett pdf-dokument på svenska och finska, lyncen, översättningsprogrammet och firefox (där jag bl.a. har öppet esports schema, Facebook, gmail, talentums ordbok och jobbets intranät).

Jag har på mig en svart- och vitrandig mjuk klänning med korta ärmar som jag köpte på rea på Stockmann för några veckor sedan, gråa jeanstights och ganska slitna ballerinor som jag köpt på personalrabatt någon gång. Runt mina axlar har jag lagt en vit och beige sjal som jag brukar ha i mitt skåp, för ventilationen på platsen där jag sitter i dag gör att det är lite dragigt.

Om jag ser ut genom de stora fönstren ser jag domkyrkan och senatstorget. Därifrån jag sitter ser jag dock inte så riktigt mycket mer än vita väggar, statyer och blå himmel. Ibland hör man musik från torget.

Publicerad 19.07.2016 kl. 12:30

My carma ran over your dogma.

Jag har länge haft en tilltro till karma, den trefaldiga lagen, what gets around comes around - vad man nu vill kalla det. Tanken att det man gör har personliga konsekvenser för en, och att man får tillbaka mer än vad man ger, gott och ont. Helt säkert är det mest självuppfyllande profetior och wishful thinking och hippieflum och what not, men jag har så många exempel på hur goda handlingar gett mig goda saker i livet att jag är högst ovillig att avfärda det som humbug.

Här i början av månaden insåg jag att jag inte fått bostadsbidrag som jag trott (det berodde på mina egna måkor), så jag suckade och övertalade mig själv att om min ansökan går igenom utan större problem så lovar jag att ge bort en del av stödet till någon som behöver det mera än mig. Det gick igenom utan ett pip, och därför gav jag en större slant till Helsingfors Seta i samband med prideveckan. Sen fick jag fast anställning hos staten. Det innebär i sin tur högre lön än jag är van vid, så då jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta ekonomiskt ansvar för ett fadderbarn i Nicaragua så sa jag helt sonika ja. Det blir en vacker slant per år, men i det korta loppet märker jag inte det i mängden av utgifter. Och då jag sedan söker lägenhet och suckar över att mina finare alternativ slinker ur händerna på mig, så dyker det bästa alternativet någonsin upp - att bo i en väns övergivna lägenhet, billigt.

Och då talar jag bara pengar.
Inte så konstigt att jag får så mycket kärlek och ömhet, med tanke på hur mycket kärlek och ömhet jag sprider runt mig till vänner och bekanta.
#HumbleBrag

Publicerad 12.07.2016 kl. 15:03

Av kärlek till Helsingforslivet

Jag konstaterade igår för mig själv, då jag traskade den sista biten hem från bussen nån gång efter midnatt igår, att jag är riktigt sjukt avundsjuk på mig själv och det liv jag har nu. Och det så otroligt tillfredsställande att vara lycklig och tillfreds med sin livssituation. Lycklig. Det är det där farliga ordet, den där farliga frasen som lockar fram vittrorna och spökena. Men vet ni vad, era jävlar? - ni kommer inte åt min lycka, inte den här, inte just nu.

Jag får arbeta med det jag älskar att göra, och jag lär mig massor varje dag, och jag får beröm för mitt arbete. Jag har tillräckligt med pengar för att kunna gå länge inne på Ruohonjuuri och Lush efter arbetsdagen och hitta ekologiska godsaker åt mig och min hy, och för att utan desto sämre samvete kunna plocka åt mig en snygg kontorsklänning för jobbet utan att egentligen behöva den. Jag har kanske ett nytt beonde på lut för hösten och vintern här, ett stort och mysigt rum i en över 100 år gammal byggnad i Kronohagen som hyrs ut av ett äldre finlandssvenskt par. Då jag är borta över en helg har jag vänner som gärna kommer över och matar mina katter åt mig, och jag kan tacka dem genom att bjuda på middag och öl då jag är tillbaka i stan. Jag har tillräckligt med vänner i den här nya staden för att vara tvungen att kolla så att jag inte dubbelbokar mig själv. I måndags tog jag t.ex. en Vikpromenad med M, i går for jag på middag (med överraskningsskumppa) med andra M, i dag ska jag på kaffe med V, och riktigt nyss blev jag inbjuden på vinkväll tillsammans med H.

Lyckan är påtaglig.

Publicerad 08.07.2016 kl. 12:12

 

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"
 


Linn Alice: Översättare, körsångare, rollspelare, eko-hippie, nyhedning, diktare, amatörvegekock, mellanbarn, feminist, frilansare, miljöingenjör, språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

Med rötterna i Vörå, katterna i Vasa och hjärtat (och för stunden även resten av kroppen) i Helsingfors.

Mina så kallade ordbävningar handlar om allt som rör sig i mitt huvud, det är rätt mycket tankar om språk, kärlek i alla dess former, ångest, musik och poesi.

Follow