Hej framtiden, är det du?

Ni vet hur man tänker "Sen då jag har studerat klart" eller "sen då jag börjat jobba" och "sen nån gång i framtiden"? Den där mytologiska framtiden som kommer att komma nån gång, typ som Ragnarrök. Jag har i och försig sällan tänkt så, eftersom jag sällan planerar långt in i framtiden. Jag har liksom bara en period i taget framför mig, och i många år har det varit studierna.


(Arppes trappor, från min arbetsplats)

Nu tror jag dock att min framtid har dykt upp, i form av en massa öppna dörrar som jag inte kan se igenom. Det är hemskt spännande, men också ganska skrämmande. Min trygga nutid sträcker sig för stunden fram till nyår, efter det vet jag inte ens var jag kommer att bo. I Helsingfors, för att frilansa? Var då, isåfall? I Vasa, för att fortsätta studera? Och i så fall, var då? I den lägenhet som jag delar med mitt numera ex? I en helt annan lägenhet? Var då? Och ska jag frilansa, eller jobba, eller något helt annat? Och vad händer med det Helsingforsliv som jag då lämnar bakom mig..?

(Kejsarsalen, från min arbetsplats)

Jag har vant mig vid livet här snabbt, kanske alltför snabbt. Hur ska jag till exempel numera kunna gå tillbaka till monotont och stressigt kundbetjäningsarbete, med tolv minuters lunchpaus, efter att ha vant mig vid den lugna men samtidigt ansvarsfulla arbetstakten på ministeriet, där jag numera oftast börjar dagen med att sätta mig ner och äta min morgongröt? "Det tror jag inte du kommer behöva", sa en vän åt mig i tisdags. "Jag tror inte du är påväg tillbaka dit, om jag ska vara riktigt ärlig". Och ska jag vara riktigt ärlig så skulle jag mycket gärna stanna här.

Jag har hittat min plats här. Mellan domkyrkan och Ständerhuset. Mellan Gamlas och Vik, och snart Arabiastranden. Mellan 550:ans och 68:ans busslinjer. Mellan en massa vackra människor med långt, blont hår.

(Ett onödighetsinköp som jag klickade hem efter en särskilt tung kontorsdag som råkade vara lönedag. Peruken, inte dockan.)

Den andra praktikanten här fick ett vikariat nu också. Chansen för att jag skulle få fortsätta efter nyår vet jag ingenting om, men jag lever på hoppet. Dessutom vet jag om ett statligt organ som kommer att behöva nya översättare till vintern, och ett moderskapsvikariat. Plus att jag ju frilansar. jag fick till exempel ett inte alls dåligt betalt projekt häromdagen som jag tror ska bli båda roligt och icke-tungt. Det betalar några hyror, det också, om jag skulle vilja stanna... Och det vill jag ju.

 

Publicerad 25.08.2016 kl. 14:00

I can not for the life of me get you out of my mind

Det är höst nu. Det är höst, och jag jobbar som översättare i Helsingfors. Jag försöker förstå, varje morgon jag går till busshållplatsen under en allt gråare himmel, att det här är mitt liv. Då jag vinkar till mig en av bussarna från Borgå på Lahtisleden, då jag stiger av i Kaisaniemi och då jag traskar de sista hundra meterna över senatstorgets kullerstensgator.

"Jag skulle vilja bo i Helsingfors nån gång", läste jag tidigare i morse i ett äldre blogginlägg här. "Lära känna staden, kanske bara tillfälligt, men jag skulle vilja bo i Helsingfors en tid. Nån gång". Nu gör jag det, och staden hälsar mig välkommen varje morgon med vidöppna armar.

Ett kapitel av mitt liv tog slut i helgen, ett kapitel som började så otroligt vackert men som under de senaste årens lopp tappat nästintill all sin färg. I alla fall på min sida av pappret. Och som jag också skivit i något tidigare skede här i bloggen - livet är för kort för att göra saker som man inte vill. Då är det kanske bäst för alla, i slutändan, att man släpper taget om den sidan av livsboken, och låter det flyga iväg i vinden.
(Även om det aldrig är roligt att behöva göra någon illa).

Igår tog min översättningspraktik officiellt slut också, och därmed är idag min första officiella dag som översättare på statsrådet, med ett helt ministerium som mitt ansvarsområde. Det är pirrigt och känns lite för stort, men med tre månaders praktik i bakfickan känns det okej. Jag fick också ett nytt frilansprojekt idag, som jag hoppas att inte ska bli för mycket av ett stressmoment. Jag behöver det egentligen inte, men om det gör att jag eventuellt kan stanna lite längre i Helsingfors..?

Det är höst, och jag mår oförskämt bra, med tanke på hur ,ånga runt omkring mig som mår dåligt. Jag är rätt lycklig. Och den här gången tänker jag inte ha dåligt samvete för det.

Publicerad 16.08.2016 kl. 11:35

Om att fly och inte återvända

Det går mycket tankar i huvudet om vilken del av landet jag hellre planterar mina rötter i för tillfället. Min överraskande förälskelse i allting som heter Helsingfors och storstadsliv kom från ingenstans, och jag känner att jag måste förklara för mig, ursäkta mig för att jag trivs så bra här. Som om det inte dög att jag helt enkelt trivs.

Jag önskar ofta att jag kunde teckna, för jag skulle vilja göra någon form av abstrakt återskapelse av hur jag känner för det att alla mina kopplingar till Österbotten och Vasa ibland känns som något av en tyngd och något negativt. Jag är som så... insyltad i så mycket. Rollspelsföreningen och studentkören och studentnationen och andra kommande föreningar som jag drallat in i med flit och av misstag. Oavklarade studier och gamla vänskapsband, förhållandeband, familjeband, nya vänskapsband, framtida vänskapsband, framtida familjeband? Allt det där som ju skapar ett socialt nätverk och en trygghet, men som jag nu med lite avstånd är rädd att kommer att kväva mig. Det finns så förbannat mycket dåtid i Österbotten för mig att jag har svårt att se framtiden, eller ens nuet. Jag har mer och mer börjat ogilla alla de normstrukturer och traditioner som samhället bygger runt mig, och ibland skulle jag bara vilja skita i allt och starta ett polyamoröst, lesbiskt vegankollektiv någonstans...

Helt seriöst though, så skulle jag inte alls vilja flytta härifrån. Åtminstone inte just nu. Livet här är så enkelt och så tillfredsställande. Visst är det jobbigt att sakna de vänner som saknar en tillbaka, men jag förväntar mig att de som verkligen saknar kommer att finnas där då jag är norröver på besök. Jag försöker att inte tänka på att dryga två månader redan gått, och att jag knappt skulle ha en månad kvar här om jag bara skulle ha stannat över praktiken. Ångesten av bara tanken är överväldigande. Jag är inte klar med den här stan på något sätt, och jag tvivlar på att jag kommer att vara det om fem månader. Men som jag ju lärt mig så vet man aldrig hur saker och ting vänder och vrider sig, och kanske ordnar sig mitt varande på en eller annan ort på något vis. Kanske får jag den där tjänsten på FPA. Kanske får jag en fortsättning på vikariatet. Kanske tröttnar jag, och är mer än nöjd över att få flytta hem igen. Kanske kan ske.

Publicerad 20.07.2016 kl. 12:24

Situationsbeskrivning

Jag sitter vid ett kontorsbord som går att höja och sänka, framför två skärmar och en laptop. Till vänster om mig på bordet ligger den svarta laptopväskan, min lilla bruna läderväska, en tom kaffekopp (använd två gånger idag) och en jordnöts-snackbar som jag tänkte äta som mellanmål med kaffet. Till vänster om mig har jag härvan med sladdar, och lite längre till höger sitter vår svenskspråkiga terminolog och talar i telefon med teknikstödet, av allt att döma. Min privata telefon vilar på den stängda laptopen, och på skärmen har jag för stunden öppet emailen, ett pdf-dokument på svenska och finska, lyncen, översättningsprogrammet och firefox (där jag bl.a. har öppet esports schema, Facebook, gmail, talentums ordbok och jobbets intranät).

Jag har på mig en svart- och vitrandig mjuk klänning med korta ärmar som jag köpte på rea på Stockmann för några veckor sedan, gråa jeanstights och ganska slitna ballerinor som jag köpt på personalrabatt någon gång. Runt mina axlar har jag lagt en vit och beige sjal som jag brukar ha i mitt skåp, för ventilationen på platsen där jag sitter i dag gör att det är lite dragigt.

Om jag ser ut genom de stora fönstren ser jag domkyrkan och senatstorget. Därifrån jag sitter ser jag dock inte så riktigt mycket mer än vita väggar, statyer och blå himmel. Ibland hör man musik från torget.

Publicerad 19.07.2016 kl. 12:30

My carma ran over your dogma.

Jag har länge haft en tilltro till karma, den trefaldiga lagen, what gets around comes around - vad man nu vill kalla det. Tanken att det man gör har personliga konsekvenser för en, och att man får tillbaka mer än vad man ger, gott och ont. Helt säkert är det mest självuppfyllande profetior och wishful thinking och hippieflum och what not, men jag har så många exempel på hur goda handlingar gett mig goda saker i livet att jag är högst ovillig att avfärda det som humbug.

Här i början av månaden insåg jag att jag inte fått bostadsbidrag som jag trott (det berodde på mina egna måkor), så jag suckade och övertalade mig själv att om min ansökan går igenom utan större problem så lovar jag att ge bort en del av stödet till någon som behöver det mera än mig. Det gick igenom utan ett pip, och därför gav jag en större slant till Helsingfors Seta i samband med prideveckan. Sen fick jag fast anställning hos staten. Det innebär i sin tur högre lön än jag är van vid, så då jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta ekonomiskt ansvar för ett fadderbarn i Nicaragua så sa jag helt sonika ja. Det blir en vacker slant per år, men i det korta loppet märker jag inte det i mängden av utgifter. Och då jag sedan söker lägenhet och suckar över att mina finare alternativ slinker ur händerna på mig, så dyker det bästa alternativet någonsin upp - att bo i en väns övergivna lägenhet, billigt.

Och då talar jag bara pengar.
Inte så konstigt att jag får så mycket kärlek och ömhet, med tanke på hur mycket kärlek och ömhet jag sprider runt mig till vänner och bekanta.
#HumbleBrag

Publicerad 12.07.2016 kl. 15:03

Av kärlek till Helsingforslivet

Jag konstaterade igår för mig själv, då jag traskade den sista biten hem från bussen nån gång efter midnatt igår, att jag är riktigt sjukt avundsjuk på mig själv och det liv jag har nu. Och det så otroligt tillfredsställande att vara lycklig och tillfreds med sin livssituation. Lycklig. Det är det där farliga ordet, den där farliga frasen som lockar fram vittrorna och spökena. Men vet ni vad, era jävlar? - ni kommer inte åt min lycka, inte den här, inte just nu.

Jag får arbeta med det jag älskar att göra, och jag lär mig massor varje dag, och jag får beröm för mitt arbete. Jag har tillräckligt med pengar för att kunna gå länge inne på Ruohonjuuri och Lush efter arbetsdagen och hitta ekologiska godsaker åt mig och min hy, och för att utan desto sämre samvete kunna plocka åt mig en snygg kontorsklänning för jobbet utan att egentligen behöva den. Jag har kanske ett nytt beonde på lut för hösten och vintern här, ett stort och mysigt rum i en över 100 år gammal byggnad i Kronohagen som hyrs ut av ett äldre finlandssvenskt par. Då jag är borta över en helg har jag vänner som gärna kommer över och matar mina katter åt mig, och jag kan tacka dem genom att bjuda på middag och öl då jag är tillbaka i stan. Jag har tillräckligt med vänner i den här nya staden för att vara tvungen att kolla så att jag inte dubbelbokar mig själv. I måndags tog jag t.ex. en Vikpromenad med M, i går for jag på middag (med överraskningsskumppa) med andra M, i dag ska jag på kaffe med V, och riktigt nyss blev jag inbjuden på vinkväll tillsammans med H.

Lyckan är påtaglig.

Publicerad 08.07.2016 kl. 12:12

Storstadslifvet

Jag sitter på tåget hem från Österbotten, tillbaka till lägenheten i Helsingfors, och inser att jag inte skrivit ett ord om lifvet på över en månad. Längre. Hem förresten, var är hem just nu? Det känns som den där mellandagsperioden efter Århusvistelsen, då jag inte hade ett stadigt hem. Även om jag per definition har det. Men rummet i min Viklägenhet känns alltför tillfällig och ickehem-lig för att jag ska vilja räkna det som mitt hem, och i Vasahemmet huserar för stunden en finsk dam med dotter och hund.

Nå jo. Var börjar man? Jag har nu bott i storstaden Helsingfors i över en månad, och mycket har hunnit hända. Det största är att jag efter en månad av översättningspraktik blev erbjuden ett vikariat fram till årsskiftet, en tjänst som jag utan en sekunds tvekan tackade ja till. Detta eftersom jag trivs bra med mitt jobb, jag har helt gemytliga arbetskollegor, jag stormtrivs i staden, och det är skönt med distans till Vasa. Det säger jag med all kärlek, för jag saknar mina vänner och mina studier och min lägenhet, men det finns också en sån lättnad i att inte konstant vara så kontextbunden, utan få leva med lite mindre dåtid runtomkring sig.

Förutom euforin med att bli erbjuden drömjobbet har jag landat lite i verkligheten i och med att mina studier med stor sannolikhet kommer att flyttas till Jyväskylä. Jag har också författat min första insändare och fått en hel massa trevlig feedback på det. Därutöver har jag deltagit i det mest gråtiga och förfärliga (på ett bra sätt) någonsin, Halat Hisar, och jag har lagt till mig vanor såsom afterwork, frukost på jobbet, och kollektivtrafik.

Jag trodde jag skulle ha mera att säga, men inte idag.

Publicerad 26.06.2016 kl. 19:12

Me. lost

Please say

half a world away

there's someone else like me

who had the sense to stay

 

Say that he

won't mourn for me

when everything is lost

there's no such thing as we

 

Of all I've lost

from people crossed

for you I'd pay

the highest cost

 

 

 

 

 

Publicerad 26.05.2016 kl. 18:45

Sydämeni kipiä on

"Mitä jos? Mitä jos tää voisikin onnistua vaikka niin moesti on jo luovutettu? Mitä jos tää tunne ei koskaan sammu? Ei mua pelota se, että jäisin yksin. Mua pelottaa se, että rakennan elämäni muualle ja sä olet edelleen samanlaisena mielessä kuin tänäänkin."

"Tänk om? Tänk om det här skulle fungera fastän jag gett upp så många gånger redan? Tänk om jag aldrig slutar känna såhär? Jag är inte rädd för att bli lämnad ensam, det är inte det. Jag är rädd för att jag bygger ett liv någon helt annanstans, och att du i ditt sinne förblir likadan."

 

(Originalet från Grex Musicus' programblad från konserten Tunne, översättningen min)

Publicerad 06.05.2016 kl. 11:29

#17

Jag lindar om mitt hjärta
skyndar mig att skydda
vindar runt min bröstkorg
(eller din)
- syndare
är vi väl alla?

 

Jag lindar

om mitt hjärta
bara skulle förstå att uppföra sig
föra sig
så jag slapp uppröra dig
förgöra dig

(Du kan inte höra mig
men jag önskar Du kunde
röra mig)

 

Jag
lindar om mitt hjärta
ekar i min kammare
pilar genom till förmak

 

Jag lindar om mitt hjärta
du/Du gömmer dig från allt

Publicerad 22.04.2016 kl. 21:55

Pausdikt

Saknaden gör själen gott

men hjärtat trött

och ögat vått

 

 

Förälskelsen är en känsla

och

kärleken ett val.

 

Brutal.

 

 

 

(mittersta strofen lån/stulen)

Publicerad 19.04.2016 kl. 10:26

GloPoWriMo, Day #12

(Ja, jag skriver en dag sent)

 

Välj dina känslor!
lösvikt, 5,90 €/kg

Blandad ånger, ilska, bitterhet
nåt pucko har lagt rädslor bland kärleken
tänk nu på allergikerna
apatikerna?

- Det löns sen inte att blanda tryggheter och friheter
för friheter smälter och så blir det kladdigt
Min favorit är extas
och saknad
(fast den är alltid slut)

Publicerad 13.04.2016 kl. 15:49

GloPoWriMo, Day #11: We really shouldn't be doing this.

"Today, I challenge you to write a poem in which you closely describe an object or place, and then end with a much more abstract line that doesn’t seemingly have anything to do with that object or place, but which, of course, really does."

 

 

Dammråttornas ångesttjut;
mitt glädjeskrik!
Du torkar fettfläckar från spisglaset
med precisionen hos en första violinist

Diskvattnet skvalpar över
vi jagar strömmarna av smutsvatten
längs lister, karmar, skarvar
Som en här av två går vi fram över smulor
lämnar ingen yta osedd
inget handtag kladdigt

Kattsanden knastrar under skorna
i toaletten
på balkongen
under sängen.

Vi borde verkligen inte göra det här.

 

Publicerad 12.04.2016 kl. 13:00

Vad är det bästa?

Det bästa är den här helgen. Allt i den. Helheten. Jag kan inte peka på detaljer.

På fredag kväll möttes jag vid tågstation av en kär vän med hästsvans och AC-rock, och jag fick för första gången se hur han och hans fru bor, bara ett längre stenkast från platsen där jag kommer tillbringa min sommar. Sedan åt vi middag tillsammans i närheten, förrän han hjälpte mig hitta vidare i min blivande hemstad. Framme i Sockenbacka fick jag en länge efterlängtad kram av en nygammal vän, och vi tillbringade en lång kväll åt en flaska rödvin, katter och diskussioner.

Det bästa är att få somna i ett främmande lugn som alltid funnits där.

På lördag sov vi länge, och åt sedan en sjukt god brunch bestående av stekt getost, jordgubbar, sallad och bananplättar. Efter det fick jag sällskap till min blivande lägenhet, som var så fin och mysig och underbar! Sedan mötte jag upp med en kvinnlig milikompis och blev bjuden på avocadopasta, och så skvallrade vi om lifvet. Jag tog mig vidare i staden för att möta mera vänner, och åt en kopp varm chilichoklad (Ja, åt) i fint sällskap av H och M. Sedan följde H med som mitt förkläde då jag nervöst yrade omkring till nästa människomöte.

Det bästa är att folk vill tillbringa tid med just mig.

På lördag kväll åt jag middag med fina, fina M på ett ställe mitt i stan, och catchade upp med honom resten av kvällen. Han bjöd på hotellfrukost på söndan, förrän jag slussade mig själv vidare tillbaka till Pitäjänmäki (titta, jag hittar!), där jag och kattpojken tog en eftermiddagstupplur förrän jag blev bjuden på mycket sen födelsedagslunch (sen när äter jag lunch 16.30?) vid en nepalesisk restaurang. Sedan fick vi springa för att jag skulle hinna till tåget.

Det bästa är leendet, och ögonen.

Nu sitter jag på tåget hem, så otroligt lycklig, och ganska trött. Hem till min Henrik, som kommer göra födelsedagsfrukost på sängen åt mig imorgon. Hem till katterna som äger mig. Hem till en mycket mindre grå vardag mitt i allt. Man skulle kunna tro att en sådan här bortavistelse skulle göra det vanliga livet trist. Nej. Inte. Aldrig. För jag har valt det. Och det har valt mig. De har valt mig.

Det bästa är trygghet i frihet.

 

Publicerad 10.04.2016 kl. 20:24

Svåra sanningar, Glopowrimo #9

Today, I challenge you to write a poem that includes a line that you’re afraid to write.

 

Jag önskar att du inte fanns
eller att din plats tagits av en annan
men hade du varit en annan
så hade inte heller jag varit jag
utan en annan
som inte behövt önska.

Många gånger har jag ändå önskat dig åt helvete
under täcket
bakom dörren
frysande på trappan
med armarna om de andra
med avskyn rinnande längs kinderna
med hela mitt hjärta.

Så tro mig då jag säger
(för den första gången i ditt arma liv)
att jag minns vartenda hårda ord
varje tår
varje obarmhärtiga slag mot min självkänsla.

 

 

 

Publicerad 10.04.2016 kl. 19:16

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"

Linn Alice; Körsångare, Rollspelare, Eko-hippie, Nyhedning, Kvalster-skrivare, Amatör-vegekock, Mellanbarn, Kassafröken, Miljöingenjör, Språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

 

Senaste kommentarer

22.04, 22:33#17 av Fia
13.04, 16:18GloPoWriMo, Day #12 av Ileea
06.04, 12:21GloPoWriMo #3 av Daniela
01.04, 22:23NaPoWriMo 2016, #1 av Linn