Trial and (t)error

Försökte nyss kolla min Facebookvägg för att se vad jag riktigt sysslat med den gångna veckan, men kom fram till att jag inte delat så mycket av substans, så det är upp till det egna minnet att prestera här... Nå, jag känner att jag kanske inte har åstadkommit särdeles mycket. Jag har jobbat, eller åtminstone försökt. Jag har varit på en körövning, efter mycket velande fram och tillbaka. Nog är det förbannat svårt att bara ta sig dit, även om jag nog aldrig ångrat mig då jag en gång varit där! Sen har jag också sett Skönheten och Odjuret på bio, och varit på mitt andra psykologbesök.

Det där sistnämnda var riktigt trevligt. Jag hade en lite iffy känsla kring min psykolog sist (vilket är mer än en månad sedan), men det visade sig vara obefogad oro åtminstone för min del. Vi talade om en hel del olika ömma punkter, och fick kanske till och med tag på en ordentlig rot att bearbeta under kommande besök. Nå, allt som allt har jag bara tre besök kvar hos henne, men enligt min psykiatriker (som också ringde mig i går för att kolla hur jag mådde) har jag en god chans att börja få gå i långtida, FPA-stödd terapi, vilket jag tror skulle kunna vara superbra, efter snart 10 år av hoppande fram och tillbaka med ett fåtal besök vartannat år...

Fick också hem mina provbågar idag, fyra par. Gillar egentligen alla, men ska pröva några till innan jag bestämmer mig. Mamma påpekade redan hur lik henne jag är i den blå bilden, och jag kan inte annat än hålla med.

I övrigt försöker jag så småningom staka upp lite bättre rutiner i min vardag. Jag är hela tiden så otroligt trött, kan sova 12 timmar och sedan ändå sova 3 timmars tupplur, så jag tänker mig att jag måste försöka aktivt hjälpa mig själv. Så, bättre morgonrutiner (30 minuter yoga i morse), bättre kvällsrutiner, och mera aktiva dagar där emellan. Aldrig sitta mer än en timme i sträck, mera frisk lust, mera vätskor och sånt där, ni vet. Bättre förutsättningar. Idag har jag bara haft en pytteliten ångeststund. Nästan så det inte räknas..!

Publicerad 24.03.2017 kl. 18:00

Gone the distance

Undertecknad sitter som bäst på intercitytåget norrut från Helsingfors, för första gången på restaurangvagnens andra våning, men knappast den sista. Helt fenomenala platser ju, med massor av utrymme, eluttag och sköna stolar. Jag hade trott att det här är nån form av förstaklassbiljetter, men de gick att boka med helt vanliga seriebiljetter. Det här gör vi om, flickor och pojkar (och partifriikar)!

Jag och Ville tillbringade alltså torsdag-söndag i London, och före det hann jag både besöka Kouvola i dagarna två och träffa vänner i hufvudstaden i början av veckan. De senaste 10 dagarna har varit en mycket behövlig paus från Vasavardagen. Kouvolavistelsen var ett lugn jag behövde - pokemon go och långa morgnar med tupplurer i vänners sällskap. Förra helgen tillbringade jag sedan på en födelsedagsfest och i en välkommen sömnbrist på grund av redan nämnda fest. Början av veckan gick sedan åt att jobba från caféer och bibliotek, träffa vänner, dricka kaffe och försöka hantera tillfällighetsångest.

Men alltså jo, London! Vi gick (50 km på fyra dagar, tack för det, Pokemon Go!), såg en del turistattraktioner på håll, såg STOMP (!), gick på två muséer, shoppade och åt. Och gnällde över mängden folk och BARN. Vi åt fish and chips, scones och english breakfast, och jag hittade bland annat världens snyggaste kappa från Camden market. Och över 25 totodile i hyde park :D

Men alltså jo (igen), sitter alltså på väg norrut tillbaka till Vasa nu då. Det bra med sådana här resor är ju att det är roligt då de börjar men också ganska roligt då de tar slut. Egen tid och slöa kvällar och mmmmm vad jag ser fram emot att gosa med katterna.

Det jag egentligen hade tänkt skriva om var ju dock hur jag gillar att jag hittat min rytm i Helsingfors, även om jag inte längre befinner mig lika stadigt där just nu som för ett halvår sedan. Tåget till centrum går alltid nånting nån-ti-sju, behöver jag komma in och Ville inte är hemma kan jag be Tanja eller Kata öppna dörren åt mig, lämna inte dörren öppen till rummet för Marras får inte vara ensam i sängen, har jag extra tid kan jag gå till Lotta och gnälla och äta muffins, kom ihåg att torka gluten av köksbordet, och förvänta dig inte kärlek före klockan 9 på morgonen om det är en vardag. All denna oregelbundna rutin saknar jag fortfarande i det nya Vasalivet.

En sådan rutin ska jag banne mig försöka bygga upp under våren, för det vore trevligt att känna sig lite mer hemma i sin hemstad också.

Publicerad 20.03.2017 kl. 08:18

Post Norway

För första gången sedan den här bloggen startades (2010) har jag inte så mycket positivt att säga om årets Knutepunkt. Jag såg en par föreläsningar, men de var ytterst få. Jag sov mycket, och drack mer. Jag grät, massor. Åt god hotellmat och dansade. Men det var nog inte en bra idé att åka. Visst träffade jag ju braiga mänskor, och gamla vänner, men jag kunde inte njuta av det. 

Så mycket mer än så har jag inte att säga idag.

Publicerad 01.03.2017 kl. 21:44

Förlåt mig, då jag inte orkar

Jag har vid flera tillfällen den senaste veckan funnit mig i olika situationer där jag viljat, men inte orkat. Då jag anmält mig till något frivilligt, men sedan inte dyker upp. En damkörövning, en feministisk diskussionsträff; något sånt där roligt och extra som jag vet att jag vill!

Men så kommer livet och sätter sig emellan.

Då jag inte kan sova förrän klockan två, och därför inte vaknar förrän 10, och fastän jag har all tid i världen att fortfarande få allt viktigt gjort under dagen så sätter sig Ångesten tungt på min högra axel så fort jag försöker stiga upp. Och där sitter han sedan och skriker åt mig hur värdelös jag är för att jag sovit för länge, för att jag inte duger, och jag har inte resurserna att sjasa bort honom på egen hand. Inte nu. Då behöver jag dedär två timmarna som jag tänkt lägga på att socialisera, på att istället sansa mig och bara överleva.

Eller då jag somnar av utmattning på eftermiddagen, vaknar fyra timmar senare och bara känner hur jag dryper av hopplöshet, och inte hittar lugnet i mig förrän sent på kvällen, efter många varv av hyperventilation och panikgråt.

Och jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att förklara åt alla involverade att det inte handlar om att jag är lat, eller om att jag inte klarar av att hålla löften, eller om att jag jämt hittar på ursäkter. Jag vill helt enkelt bara så mycket mer än vad jag klarar av för stunden. Och man tycker ju kanske att jag då bara borde sluta anmäla mig och binda mig till sådant som jag kanske inte klarar av. Men den krassa sanningen är att om jag inte tar initiativ alls, så gör jag heller ingenting alls.

Den här helgen har jag orkat lite mer än vanligt, och det är jag glad över! Jag orkade vara med på ett uppträdande i lördags, hurra! Sen går det onämnt att jag på grund av den dagens brist på skedar istället varken dammsög, gjorde läxor, åt middag eller steg upp i tid. Jag måste nu bara prioritera, och det här var det jag orkade igår. Den här veckan har jag också koordinerat en gåva till en omtyckt universitetslärare som slutar, men det tog mycket mer av min ork än vad jag hade planerat. Det var ändå något jag prioriterade.

Så alltså, ja. 

Förlåt mig, kära vänner, för alla de gånger jag avbokat ett möte i sista sekund, inte dykt upp, svikit ett löfte, varit frånvarande, meddelat frånvaro, inte varit där. Tro mig, det handlar inte om att jag inte vill. Jag vill alldeles för mycket, och tror in i det sista, att jag ska klara av allt det jag vill. Men det gör jag sällan. Förlåt för det.

Publicerad 19.02.2017 kl. 20:41

Alla mina skedar

Rubriken stulen från en dikt jag skrev i veckan (se längst ner i det här inlägget), en av de få skriverier jag fått ur mig den senaste tiden. Det brukar vara enkelt att skriva om ångest, men det har det inte varit det här varvet. I dunno.

Jag tillbringar mycket tid åt att försöka orka just nu. Jag sover mycket, och är inte nödvändigtvis mycket piggare, men det är skönt att kunna sova. Idag tog jag i misstag en två timmars gubbvila mellan 17 och 19, och känner mig inte särdeles stressad efter att ha vaknat, vilket ju är härligt på sina vis!

Mycket beror denna frånvaro av stress på att jag i fredags äntligen insåg att jag kommer krascha om jag inte gör något åt min situation. Det är inte meningen att man ska hinna jobba heltid och studera heltid samtidigt, och tyvärr är det ju det som nu krävts av mig, tack vare universitetets strukturförändringar. Sköterskan i måndags ville sjukskriva mig för burnoutsymptom, jag sa ironiskt nog "tack men nej tack". Läkaren i torsdags rekommenderade att jag tar en och en halv dos av min SSRI i fortsättningen, åtminstone fram till det att jag hinner tala med psykiatern (vilket kommer ta en månad, tyvärr), och också hon undrade om jag kanske nu bara borde dra ner på tempot lite.

I vilket fall som helst ska jag ge labbprov imorgon, och efterlite påtryckningar av nära och kära mailade jag min chef i fredags, och han var mycket positivt inställd till tanken att jag skulle dra ner på timmarna ett tag. Så, nu jobbar jag 60 % i februari, så ser vi hur det ser ut i mars. Bästa chefen!

Ville var här också, äntligen! Det var i och för sig förra helgen, men det kan jag väl för all del skriva om, ändå.

Vi besökte Astors brunch, och den var precis så legendarisk som jag hört. Jag önskar jag tagit foton, men jag var upptagen med att äta :D Det fanns croissanter och bröd och ägg och äggröra och underbara baconinlindade dadlar, och våfflor, och bondost med hjortronsylt och små koppar med kiisseli, och kaffe och te och kakao och karelska piroger och färsk frukt och maränger och pålägg och färskpressad juice och smoothies och mimosadrinkar och muffins och fantastisk blåbärspaj och rökt lax och pastejer och jag vet inte vad. Jag åt typ allt.

Vi tog ner en del pokemon go-gym tillsammans, latade oss och sov, kikade på Vasa, och spelade brädspel med några utvalda vänner hemma hos Annu. Alltså vad trevligt, att jag fått vänner också under den här studietiden, som vill umgås med mig på fritiden :3 Det hade jag lite svårt att tro ett tag. Men det var fint, och vi hade det fint ^^

Det offentliga silvret i min besticklåda
- Skedarna i min själ
är många.
Otaliga, glänsande, välfungerande.
På ytan.

Egentligen har jag kanske tre
som inte är böjda
eller brustna
eller silvertejpade
(jag har blivit bra på att tejpa så det inte syns).

Egentligen är jag mest som mina skedar;
Påhittat silver.

Publicerad 12.02.2017 kl. 20:00

Psynlig

Jag hade en skötersketid vid YTHS i måndags. Det gick bra. Jag har en läkartid på torsdag för att diskutera huruvida min dos av SSRI borde höjas (antagligen), en psykologtid om en par veckor (heja för korta köer?) och ytterligare en tid hos en psykiatriker om ungefär en månad, för att diskutera behovet av långtida psykoterapi. Kanske det vore på tiden med det nu, då jag - hujedamej - snart har varit deprimerad i 10 år...

Det är intressant, hur jag blivit bekant med den här processen. "Ja jo hejsan, det här är jag, jag är här för en så kallad första utvärdering, det här är min sjätte. Jo jag kan berätta, men jag gjorde det senast i december, vill du hellre läsa min förra läkares anamnes? Jo, ta gärna en kopia av den. Jaa-a, jag antar du vill att jag ska fyl- ja precis, här är den bekanta blanketten, ett ögonblick. Jo tack jag vet vad mina siffror betyder, fortfarande medelsvår depression."

Hur man lärt sig vilka ord man ska välja för att bli tagen på allvar, men fortfarande velar mellan hur man ska klä sig för besöket. Ser man för sjaskig ut verkar man överdriva, ser man för uppklädd ut kan man ju inte må så dåligt som man påstår. Jag brukar låta bli att sminka mig och klä mig bekvämt. För en depression syns ju på utsidan, ju. JU.

Publicerad 08.02.2017 kl. 09:43

24 hours

Livet är en bergochdalbana, och själen kräks.

Igår hade jag en bra dag, kom upp runt 7 och arbetade och gick på lunch med Sandra och sjöng i kör och allt. Byggde säkerhetsmurar runt de sjuka sidorna av mig själv. Inatt föll alla de murarna, och jag sov till 12. Sedan tog det två timmar innan jag kunde andas normalt och paniken gick om. För det var ju idag jag skulle göra allt det där som jag inte klarat av eller hunnit tidigare i veckan...

(Hellfie?)

Att det nu ska vara så svårt att bara leva just nu... Jag finner mig själv i en situation där jag inte litar på mig själv och min brist på livslust, så till den grad att jag bett S förvara största delen av mina psykofarmaka, för säkerhets skull. Och på vänners oroliga inrådan. Jag har också sett till att några av mina Vasa- och Hesavänner bytt nummer, om något skulle gå illa med mig, eller om någon behöver veta att det inte går illa med mig.

Min ängslighet och min brist på självdistans går ut över mina vänner nu, och jag beklagar det djupt. Jag kan dock inte hjälpa det. Jag lutar mig på er för att inte falla helt och hållet. Tack Sandra, Lotta, Miikka, Ville, Henkka, Jenna, Freddi, Miika, Maria, Barbara. Jag lovar att ni får luta er mot mig senare, då jag har mera balans.

 

Imorgon kommer mitt hjärta till Vasa, igen. Det ska bli så skönt och så fint. Vi ska gå på lyxbrunch på Astor, vandra längs vattnet om det är fint väder, planera vår Londonresa i mars, spela brädspel med mina fina studievänner och kramas tills vi går i bitar.

Fast först ska jag överleva morgondagen.

Publicerad 02.02.2017 kl. 22:19

What did you do

"Jesus ypu gave me a scare

I thought ypu had closed ypur phone

I was just about to call 112"

Jag vet inte riktigt hur man ska skriva om sånt här, fastän jag ju har gjort det förr. Det är som att jag inte har det i fingerspetsarna längre - jag skriver sällan om hur jag mår mer. Eller om något annat heller, för den delen. Men... den här senaste helgen var nog inte alls bra. Jag tror inte man borde använda ordet bra i samma stycke som man talar om den här helgen, ens.

Det blir nog en ny vända via ännu en psykolog nånstans. Nya tårar och nya försök att försöka formulera något som jag inte riktigt klarar av att erkänna om mig själv. Hitta ord som inte passar i min käft men som alldeles uppenbart är sanna. Skapa nya sätt att överleva. För jaa-a, det var just precis vad jag gjorde den här helgen. Grät, skrev och överlevde.

Publicerad 30.01.2017 kl. 21:23

Tillbaka till Vasaverkligheten

Jag vill så mycket. Jag vill skriva mer blogg, och jag vill läsa mer böcker. Men livet är så utmattande, och det händer ju inte om jag inte prioriterar min tid på sånt jag vill göra, istället för "sånt jag orkar göra just nu", som att se på netflix på telefonen i sängen iklädd ekorrdräkt... (true story)

Livet nu jämfört med mitt senaste inlägg har ändrat rätt drastiskt. Jag flyttade första helgen i januari, och det var en väldigt smidig flytt tack vare finska posten, familj och vänner. Åch, vad tacksam jag var. Jag har, så småningom, börjat känna mig som hemma i min nya lya, även om det känns som väldigt mycket utrymme för en liten översättare och två katter. Katterna förresten, de är nog en stor orsak till att jag inte tynar bort av närhetsbrist. Gullekissuna mina.

Men alltså jo. Numera arbetar jag på distans, samtidigt som jag studerar, och det visade sig nästan vara lite mer än jag klarar av att svälja, men här fungerar det samtidigt väldigt bra ihop med distansförhållandet. Me det menar jag att jag är sådär lagom distraherad av studiestress för att inte sakna alltför mycket, samtidigt som jag faktiskt hanterar både studier och jobb rätt bra i och med att jag inte lägger en massa tid på att umgås med min partner, vilket jag ju annars MYCKET hellre skulle göra.

Hittills fungerar det här med avståndet väldigt mycket bättre än jag skulle ha trott, men då har jag ju också inte direkt hållits på en plats hittills i januari heller... jag har flängt fram och tillbaka som en osalig ande. Den första veckan här for jag till Stockholm fram och tillbaka på ett studiebesök, den andra veckan ner till Helsingfors på mediespråkskonferens, och sedan stannade jag i stan några dagar för att umgås med VilleminVille innan jag reste norrut igen. Ja, och så hade jag ju besök av fina M några dagar där emellan också! Jag har alltså inte riktigt haft tid att sakna.

Parentes: Min mormor dog för en dryg vecka sedan. Vi visste att det skulle hända, hon var beredd, och hon hade den mest superba omvårdnad de sista veckorna, och hon visste att vi alla var med henne. Mamma var där, och jag grät allra mest då hon berättade hur lugnt och fridfullt och bara RÄTT det gick till då hon lämnade oss. 

...och det råkade sig då att jag hade min andra partner på besök i Vasa just då. Och av ingen annan orsak än att jag behövde tröst och närhet just då, var jag så oerhört tacksam just då, över den situation jag befinner mig i. Ville var på södernresa med sin familj, och hade svårt att finnas där för mig, särskilt med bristande wifi. Men istället höll M om mig då jag grät, och undrade vad hen kunde göra, och bara fanns där som stöd. Och det gav, just då, en sådan trygghetskänsla, att Ville kunde fråga om M fortfarande var där hos mig, och att det gjorde honom lugnare att veta att jag hade sällskap.

Mer än så behöver jag kanske inte skriva om just nu. Det kommer mer. Jag lovar.

<3

Publicerad 27.01.2017 kl. 22:33

Rakkaudelle.

Jag har, den senaste månaden, haft en hel del ångest över rätt mycket. Över jag vill i livet, var jag vill det, och med vem. Jag avskyr förändringar, och mitt liv är en enda förändring just nu. Igår satt jag och grät hysteriskt (och ljudlöst, förutom snörvlandet) vid mitt arbetsbord hela morgonen. Sedan gick jag till en av mina gruppchefer för att meddela att jag inte är i arbetsfört skick. Hon kramade mig och sen tog jag ett tåg hem till Ville för att gråta ut och sova ut.

Snart lämnar jag Helsingfors. Det känns jobbigt, för mitt hjärta har växt fast i den här staden, och jag vet inte vilket alternativ som är bättre - att slita lös det med våld så att jag kan leva ett år fullt ut i Vasa samtidigt som jag håller distanskontakt med staden, eller att leva separat från mitt hjärta, för att inte senare riskera... organbortstötning..? (Den här symboliken blev just lite äcklig).

Snart börjar jag ett nytt jobb. Det är spännande och inte så lite nervöst. Min chef verkar dock mycket trevlig och lätt att kommunicera med. Igår fick jag veta att jag får en arbetsdator inklusive extra monitor skickat till mig i Vasa, och tillfrågad hur ny version av mjukvaran jag skulle vilja arbeta med. Adulting has never felt this real, and I am experiencing major imposter syndrome :3 Vi får se sedan, hur mycket Helsingforsvistelser det blir, och hur mycket jag kommer vara i Vasa.

Min pojkvän har nyligen börjat dejta någon annan. Och fastän detta fenomen inte är något nytt i vårt förhållande, så är sammansättningen, så att säga, helt ny för mig. Och jag har fått lägga ner en sjuk mängd resurser på att processa detta nya. Som jag tror jag skrev tidigare så är det ju inte enkelheten som gjort mig polyamorös, och Gudarna ska veta att jag fått kämpa med osäkerheter, svartsjuka och rädsla. Som tur är så är jag och Ville typ bäst i världen på att prata, och i de fall då jag behövt prata extra mycket har han världens tålamod. Ännu förstår jag inte hur lycklig jag är, för att hittat den här fantastiska varelsen, som älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Och nu, efter att ha gråtit och pratat tills jag igår fucking äntligen hittade det som saknades i kommunikationen, känner jag mig åter hundra procent trygg.

 

Imorgon reser jag till Reykjavik i en vecka :) Godan daginn!

Publicerad 25.11.2016 kl. 15:08

Vänta världen, världen vänta!

Min värld är mitt kaos. Mitt eget. Mitt.

De senaste veckorna har jag upptäckt en massa nya sidor av mig själv. Skrämmande grejor. Bland annat, hur förfärligt svartsjuk jag kan bli. Jag trodde inte alls att jag var sådan, att svartsjuka inte var något jag sysslade med. Men jo-aj att det är. Och usch vad jag avskyr den sidan av mig! Jag har också insett att gamla förhållanden lämnat spår som jag aldrig insett förrän nu. En massa trasiga trust issues, bland annat. Och så får jag långsamt förklara för mig själv alla de saker som jag för några inlägg sedan förklarade för resten av världen. För logik är en sak, och egna känslor en helt annan. Och min logik är så vääääldigt långsam i förhållande till mina känslor, som rör sig med blixtens hastighet. Och sen andra insikter, om framtidsdrömmar, och djupa rädslor, och beteendemönster, och ångest.

Trasig tills innanför tröskeln.

Framtiden är en skrämmande plats. I fredags fick jag jobb. Från och med januari är jag anställd som översättare för ett litet Joensuubaserat företag, fram till slutet av augusti åtminstone, om allt går som det ska. Ett moderskapsvikariat. Jag trodde att jag gjorde bort mig totalt på arbetsintervjun, som alltså var inte ens en vecka sedan, men tydligen gjorde jag ändå ett gott intryck, och min chef sa att han var väldigt nöjd över att ha hittat en kompetent person för tjänsten.


Tänk det. Jag. Liksom, vadå. Ja föstår int. Lika lite som då Ville suckar och drar mig intill sig och viskar om och om igen hur lycklig han är för att han har mig, like lite förstår jag. För jag är bara jag, och det måste finnas en miljon mer kompetenta översättare. Mera perfekta flickvänner. Medan det bara finns en enda Ville i världen som han. Och ändå talar vi om hur vi då vi är 70 vill läsa det där brevet högt tillsammans, det som jag skrev till honom en dag i våras då tanken på den kommande sommaren blev alltför överväldigande. Och så gick det så här. Tack herre min skapare för det!

Idag gick jag förresten till företagshälsovården efter arbetet för att börja reda ut vad dehär armade humörssvängningarna beror på. Jag satt hela förmiddagen med en enorm boll av nervositet och rädsla och ångest i magen utan att ha något att skylla det på. Sedan gick det bara om. Efter att jag börjat gråta tre gånger. Och så har det varit OFTA den senaste tiden. Nu har jag också tappat aptiten nästan helt och hållet. igår åt jag... en smoothie, en skiva rågbröd med pålägg och en halv portion omelett. (Och 1,5 öl). Idag har jag ätit 2 frukter, 3 dl tomatsoppa, glögg och den andra halva portionen omelett. Det här är inte jag!

Så, eftersom jag är duktig arbetsgivare TM har jag tillgång till företagshälsovård, och där fick jag tala med en trevlig ung läkare som talade svenska med mig och faktiskt - hör och häpna! - ville ge mig remiss till psykiatriker i första hand, istället för att testa nya piller. Jag är positivt förvånad av mentalvården..! Så, då ska vi se då. Nästa problem blir väl att hitta en psykiatriker som är något så när polyvänlig...

Publicerad 22.11.2016 kl. 21:07

Hei, kuulostathan ihan suomalaiselta!

Som svenskspråkig numera bosatt i Hesa (Ja, Hesa, jag är fakkin pampes) har jag sedan maj hunnit fundera en hel del på det här med svenskspråkighet och finskspråkighet.

Hemma i Vasa är utgångspunkten för när man till exempel kan vänta sig service på svenska en helt annan än här. I Vasa börjar jag på svenska nästan vart jag än går, för jag vet att svenskakunskaper förväntas åtminstone i någon mån av alla som arbetar inom servicebranschen. I Hesa har jag däremot tagit för vana att främst vid apoteksbesök börja mitt ärende med "Hej, talar du svenska?" och ett försiktigt och uppmuntrande leende. Ännu har jag inte fått napp, men nu råkar ju min finska faktiskt vara åtminstone förståelig numera, så det har alltid gått bra. Då jag går till företagshälsovården har jag möjlighet att välja vem jag kan gå till, så då går jag till någon som åtminstone förstår svenska (sist talade vi båda vårt modersmål, och det fungerade absolut utmärkt). På Fazers café frågade jag faktiskt inte ens, då jag och en studiekamrat gick på kaffe i somras, men sen igen - hur svårt är det att förstå "en cappucino och en budapest-bakelse, tack"?

Nåja, det här var jag nu kanske inställd på då jag flyttade hit. Det som jag inte var förberedd på var dock förundran som på många håll dykt upp då jag förklarat att "nej, jag är inte så bekväm med min finska eftersom jag inte lärt mig det ordentligt förrän på högskolenivå" (Jag har en knepig ovana att byta till engelska, mitt yrke till trots), och att jag kommer från en plats med över 80 procent svenskspråkiga. Att det finns finlandssvenskar, som verkligen inte talar finska. För, åtminstone för mig känns det som att alla de här fåniga stereotypierna om finlandssvenskar ("Pappa betalar", "Svenskatalande bättre folk", ni har alla hört dem till leda) sägs mycket mindre skämtsamt här söderöver.

 

 

Då jag förrförra sommaren besökte Villmanstrand för en kurs, åkte jag buss till Hesa med en av kursdeltagarna, och hon (som var hemma från Mikkeli) berättade lite skamset att det enda hon kunde på svenska var "Jag heter Homo-Peter". Och då jag för några veckor sedan agerade funktionär på ett rollspelsevenemang, och satt och pratade med en av de andra funktionärerna, kom det fram att hon inte visste att det finns platser i Finland som har finskspråkig minoritet.

Och jag undrar - är det den här uppfattningen merparten av finskspråkiga finländare har? Att vi svenskspråkiga talar svenska för att vi väljer det, inte för att det kanske är det enda språk vi talar flytande? Inte konstigt att VCS inte prioriteras när det kommer till sote-reformen. Vi är ju bara lat, överprioriterad adel! Jag menar, den svenska jag hör här i stan kommer från äldre damer på Alexandersgatan, och i en (enligt mig) ganska ful blandform av finska och svenska från ungdomar på tåget, där hälften är finska, hälften svenska, och hälften "vittu" (Ja, tre halvor, så fult låter det).

Till sist - jag tycker egentligen att klyschorna är harmlösa, och att man inte behöver, så att säga, dra några ärtor i näsan för deras skull. Om nån verkligen vill tro att alla svenskspråkiga är bortskämda, rika överklassbarn, så well, det är inte min uppgift att ge er allmänbildning. Men, samtidigt kan jag inte förneka att det gör ont i språkhjärtat och fosterländskheten då andra finländare så lättvindigt klassar mig som något annat än finsk, må det så vara rent terminologiskt sett:
Under en mindre nykter parkstund i somras, då jag lyckats låsa upp mina tungband med en öl eller två, och talade ledig finska, utbrast en bekant till mig: "Hei, sähän kuulostat ihan suomalaiselta!". Som om det var menat som en komplimang. Jag blev så paff att jag bara blev att stirra på honom. Förstår han vad säger?

 

 

Och där vill jag (igen!) länka till Kioski och påpeka att det kan göra ont att bli särskild från resten av sin nation, på grund av språket. För jag är lika finsk som du, och jag vill helst inte höra att "jag låter som om jag vore finsk".

 

Publicerad 10.11.2016 kl. 10:43

I won't let go (aka hormonhög och förälskelsefull)

 

I met you in the dark
You lit me up
You made me feel as though
I was enough
We danced the night away
We drank too much
I held your hair back when
You were throwing up

Then you smiled over your shoulder
For a minute, I was stone cold sober
I pulled you closer to my chest
And you asked me to stay over
I said, I already told ya
I think that you should get some rest

I knew I loved you then
But you'd never know
Cause I played it cool when I was scared of letting go
I know I needed you
But I never showed
But I wanna stay with you
Until we're grey and old

Just say you won't let go
Just say you won't let go

When you looked over your shoulder
For a minute, I forget that I'm older
I wanna dance with you right now, oh
And you look as beautiful as ever
And I swear that everyday you'll get better
You make me feel this way somehow

I'm so in love with you
And I hope you know
Darling your love is more than worth its weight in gold
We've come so far my dear
Look how we've grown
And I wanna stay with you
Until we're grey and old
Just say you won't let go
Just say you won't let go


 

Publicerad 07.11.2016 kl. 21:40

Jag, min pojkvän och våra partners

En tid tillbaka, jag tror att det var runt den tid då den där Korsholmstjejen som ställer upp i Luciavalet kom ut som demisexuellsin blogg, har jag funderat på det där med att komma ut ur skåpet på ett eller annat sätt.

Jag är bisexuell, men jag har hittills inte känt att jag skulle ha haft något skåp att komma ut ur, eftersom jag aldrig haft något längre romantiskt/sexuellt förhållande med en kvinna och därmed passerar som straight, och för att jag bland mina närmare vänner aldrig känt att det är något som jag behövt dölja (och därmed inte så att säga "avslöja"). Därmed inte sagt att det inte skulle kunna hända än, att jag någon gång med pirr i magen presenterar en kvinna som min partner för mina föräldrar. Men, jag har en känsla av att mina föräldrar har vant sig vid tanken på att jag inte är riktigt som alla andra, på alla sätt som bara är möjligt.

 

 

Däremot är jag stundvis grön av avund över att flera av mina vänner och bekanta är öppna med att de är polyamorösa, också inför sina föräldrar. Det skulle jag också vilja vara. Öppen med det, alltså.

Även här där jag sitter och försöker författa det här inlägget så tvekar jag över mina ord. Kanske blir det här aldrig postat, för jag... är nervös för reaktioner. Konceptet med att två eller fler vuxna människor älskar varandra djupt samtidigt som de kan förälska sig och/eller vara attraherade av andra - och agera på det - är tydligen något som är svårt för många att svälja.

- Polyamori är bara en ursäkt för att få knulla runt!
- Det där är något araberna tagit med sig! Låt dem behålla det!
- Om man inte kan hålla sig till en person ska man inte vara i ett stadigt förhållande!
- Var och en med sitt, men först när man hittat sin enda rätta, vilket JAG ju har, så förstår man vad äkta kärlek är!
- Jävla hora. Ingen kommer vilja ha dig när alla dina så kallade partners gått vidare och vuxit upp!
- Håll dina commitment problems till dig själv!

Jag lever för närvarande i ett lyckligt förhållande med min pojkvän sedan en tid tillbaka :) Som lingvist skulle jag vilja utarbeta ett särskilt ord för den ofantligt djupa kärlek och attraktion och glädje jag känner för att jag har honom i mitt liv, för "älska" räcker inte. Jag är hans, och han är min. Ingen av oss är dock intresserade av monogami.

Jag vill inte behöva begränsa min kärlek eller attraktion till bara en person, för det gör jag inte heller med vänner. Om jag är kompis med Sandra, och plötsligt träffar en ny kompis, Fredrik, så betyder det ju inte att jag plötsligt tycker mindre om Sandra. Det betyder eventuellt bara att jag borde se till att jag har tid att umgås med både Sandra och Fredrik, men att ha flera vänner är ju nog snarast ett lyxproblem :) Inte heller vill jag neka min partner den lyckliga känslan, eftersom kärlek för mig är en positiv känsla, och jag inte vill göra om det till något negativt, då det by default inte är det för mig.

 

 

Jag vill våga tro att många av fördomarna kring polyamori har att göra med att det helt enkelt inte är särskilt vanligt (utanför mina kretsar åtminstone - jag finner mig plötsligt i en situation där andelen polyamorösa vänner är helt ur proportion), och att folk därför inte... vet något om det.

Därför skulle jag gärna vilja svara på frågor. Räta ut lite fördomar. Förklara sånt som kanske är svårt att förstå. Ge exempel och vara ett. Men, sånt är svårt att göra inifrån ett skåp. Därför:


Hej, jag är polyamorös!
Har du frågor om vad det betyder?
Jag försöker gärna svara!

P.S. Kioski gjorde nyligen en kort video om polyamori. Kika här!


Follow my blog with Bloglovin

Publicerad 06.11.2016 kl. 15:16

Back to da hoodz

Så bestämdes det, så där bara. Jag flyttar tillbaka till Vasa vid årsskiftet. I något skede var det som om min själ accepterade tanken att jag kommer lämna Helsingfors, åtminstone för en tid. Mitt hjärta slår min bröstkorg blå från insidan vid tanken på att inte kunna träffa V lika ofta som jag kunnat det här senaste halvåret, men faktum är att jag inte tror att det här är något som skulle bli det minsta enklare med tiden. Och även om jag är bitter på mitt universitet så vill jag ta ut mina papper och bli magister. Även om jag sökt arbete här i stan.

Jag tror det blir bra. Jag kan skriva klart gradun, gå mina sista kurser, sjunga och umgås med Vasavänner. Gosa med katter i brist på mänsklig värme. Gå i Lärkanbastu och ledsaga min studentnation i graven (Tack för det, Vasa uni). Frilansa, lyfta bostadsstöd och leva ett sista år av fattigt studerandeliv.

Jag tror det blir hur bra som helst.

Publicerad 28.10.2016 kl. 10:17

 

"Sometimes you have to go your own way and learn not to worry that the world might not follow"
 


Linn Alice: Översättare, körsångare, rollspelare, eko-hippie, nyhedning, diktare, amatörvegekock, mellanbarn, feminist, frilansare, miljöingenjör, språkstuderande och en massa annat som är svårare att sätta namn på.

Med rötterna i Vörå, katterna i Vasa och hjärtat (och för stunden även resten av kroppen) i Helsingfors.

Mina så kallade ordbävningar handlar om allt som rör sig i mitt huvud, det är rätt mycket tankar om språk, kärlek i alla dess former, ångest, musik och poesi.

Follow